I huvudet på entreprenören

Christer Holger, grundare av Skapaskolan, om hur skolan kan hjälpa barn och unga till mod och förmåga.

På uppdrag av Arena Huddinge gör vi just nu en serie berättelser om entreprenörer i Huddinge. I en serie som heter ”I huvudet på” lyssnar Fredrik Bronner på människor med idéer som är med och utvecklar Huddinge och Stockholm på olika sätt.

För en kort tid sedan var Fredrik på Skapaskolan i Huddinge och samtalade med skolans grundare Christer Holger. Just nu sitter vi och klipper materialet till ett längre reportage som kommer att publiceras i slutet av maj. Den första berättelsen i serien handlar om Miriam Andersson, som driver råmats-haket Rå och Så i Huddinge centrum.

De här samtalen ska få ta plats. De är lite längre och lite djupare än det vi hinner med på frukostmöten, konferenser och delningssnuttar i sociala medier. Tanken är att komma in i tankarna på de vi pratar med för att förstå lite mer om vad som driver de här människorna och varför. Det är ett oerhört roligt och fint uppdrag.

Christer Holger är en person med inspirerande idéer om lärande, mening och påverkan. Vi är glada över att vi fick lyssna på honom.

Det brinner i gallerian! Men ingen vågar larma.

De som sitter på den allra bästa möjligheten att påverka människors medvetande och agerande om klimat och miljö vågar inte tala klarspråk. Det är dags att ifrågasätta normen om alarmistisk kommunikation. Den gör att människor, företag och organisationer inte förstår allvaret och då inte heller får incitament eller möjlighet att agera utifrån detta allvar.

Du är på gallerian.
Brandlarmet går.
Människorna runt omkring dig söker förvånat varandras och dina blickar. Försöker fatta beslut. Vad gör vi? Det troliga är att någon av oss kommer att ta ledarskapet och se till att alla faktiskt utrymmer gallerian. Till dess att den förmodade faran är avblåst. Några av oss kommer kanske att sucka över störningen/avbrottet och gnälla lite över att vi tvingas gå ut i onödan. Några andra kommer säkert att skämta lite kring trygghetsnarkomani och eventuellt öppnas några oväntade samtal.

När det faktiskt brinner kommer agerandet att rädda våra liv.
Om det inte brinner har vi knappast förlorat något vi inte hade råd att förlora.

Vi har lärt oss att hantera larm. Sedan barnsben. Tack vare alarmistisk kommunikation. Det var så vi lärde oss att inte springa ut i gatan när vi var små barn. Det var så vi lärde oss att inte äta flugsvamp. Eller köra bil med risk för vårt eget eller andras liv. Eller att faktiskt gå ut ur byggnader när det brandlarmet går.

Det är nog så att vi behöver alarmistisk kommunikation när vi verkligen måste agera. Jag vill inte att läkaren som ställer diagnosen om mina livshotande sjukdomar bäddar in dem i något som får mig att tänka positivt. Jag vill veta vad jag måste göra för att överleva och jag verkligen att de som förväntas rycka ut med blåljusen tar larmen på allvar.

Jag har arbetat professionellt med kommunikation och påverkan hela mitt arbetsliv. Inte sällan med samhällskommunikation där budskapet handlat om regler och varför de finns och måste följas. Jag har märkt en stadig utveckling där ett mantra om att vi inte ska skrämma mottagarna – ens med de mest viktiga budskap – eftersom obehag kan skrämma människor och rädda människor inte fattar rationella beslut. För mig är det ganska uppenbart att just denna rädsla för alarmistisk kommunikation i nuläget gör att klarhet och tydlighet kring de allra största samhällsfrågorna – miljö, klimat och rättvisa – saknas. Utom i ett fall.

Greta Thunberg. Denna tonåring med sina egna förutsättningar och egenskaper. Hon är en av de mest klara och tydliga människor jag sett. Hennes budskap går inte att missförstå. Vi kan välja att inte tro på henne, ta henne på allvar eller provoceras av henne, men hon är glasklar.

Kanske är det därför hon idag är en större opinionsbildare än det politiska parti som drivit samma frågor sedan 1980-talet, Miljöpartiet. Greta jagar inte röster och gillande. Hon bara säger det hon måste säga. Eftersom hon vill ha en framtid.

Den globala folkrörelsen Extinction Rebellion kräver att politiker och beslutsfattare ska säga sanningen om människans påverkan på klimat och miljö – samt vilka konsekvenser denna påverkan får för oss och planeten vi lever på. Detta för att ska kunna få en ärlig chans att agera. Det är ett rimligt krav. Men, går det att göra utan alarmistisk kommunikation?

Nej, det är nog svårt. Kanske till och med omöjligt.

Alice Bah Kuhnke, tidigare kulturminister som just kandiderar till en plats i Europaparlamentet, uttryckte sig så här i en intervju med Dagens Nyheter 4 april 2019:

”Jag skulle inte säga att jag har underdrivit. Eller i och för sig… Jag skulle nog säga att jag inte har lagt ut texten med samma kraft som när vi talar internt om de faktum vi står inför. Vi vet att människor kan lamslås av för hård fakta.”

Vidare säger hon att det finns prognoser om den globala uppvärmningen som hon inte vill delge sina barn, eller beskriva för potentiella väljare.

Vi människor står – vare sig vi vill det eller inte – inför en aldrig tidigare skådad omställning. Som vi måste genomföra på kort tid. Den natur och de ekosystem vi är en integrerad liten del av kommer att förändras av vår påverkan och sannolikheten för att även människan utrotas som art ganska hög just nu. Det brinner i gallerian, så vad gör vi?

Det är så många saker vi behöver förstå. Så mycket vi behöver göra annorlunda. Larmet har gått. Men vi är upptagna med att diskutera vem som har rätt att utlösa det och varför. Om det låter på rätt eller fel sätt. Om massor av egenpåhittade scenarior för vad som kan hända om vi inte går ur byggnaden. Att vi som kunder minsann har rätt att strunta i larmet. Jag hoppas att brandkåren inte tänker så när larmet går hos dem. Att de väljer att inte åka ut på ett larm eftersom det riskerar att störa någon längs vägen eller så.

Under mitt yrkesverksamma liv har synen på kommunikation förändrats i takt med utvecklingen av internet, sociala medier och demokratiseringen av kanalerna. Eller åtminstone den ökade tillgången till plattformar för att få ut budskap. Det är bra på många sätt, men vi måste släppa taget om kundanpassningen och rädslan för att prata klarspråk. Evolutionen hade inte tagit oss till den plats människan är på idag om vi inte hade förstått vad som är farligt. Eller om de som haft kunskapen och makten i våra samhällen inte hjälpt oss att förstå det. Nu är det hög tid att förstå att vi håller på att göra något oåterkalleligt. Människor behöver få veta det och förstå vad det innebär. Då har vi knappast råd att unna oss en lyxdiskussion av metakaraktär om alarmistisk kommunikation.

För i slutändan kommer den sista levande människan knappast skänka en tacksam tanke till peppiga budskap, kundbemötandet och sin konsumentmakt när hen tar sitt sista andetag.

/Fredrik Bronner

Fredagssamtal 4: Mobilen

Hur mycket tid tittar du på din mobil varje dag? Vad gör din smartphone med dig och ditt sätt att se på världen? Gör sociala medier ditt liv rikare på vänner, eller fattigare? Hur påverkar mobilen dina relationer?

I det fjärde fredagssamtalet stänger vi av mobilen och pratar om den. På ungefär tjugo år har mobilen utvecklats till en av våra allra viktigaste prylar. Vi kan nästan inte göra något utan den. Vad händer med oss i denna utveckling? Vad är bra, vad är mindre bra? Det finns mycket forskning som visar på lika olika saker, men grovt sammanfattat visar det att kurvorna för effektivitet, teknisk utveckling och tillväxt i de branscher som drar nytta över den ökade användningen av mobiler också har andra konsekvenser, som att blickarna vi utbyter med våra barn minskar drastiskt och att vi får större påslag av lyckohormoner när vi rör våra mobiltelefoner än när vi rör människor vi älskar.

Tycker du att det är tråkigt att de du vill prata med är i sina mobiler samtidigt som du försöker berätta något? Blir du arg när någon ber dig släcka mobilen och vara närvarande? Märker du av skillnaden mellan att vara avstängd från omvärlden när människor är i sina mobiler och vara den som faktiskt stänger av andra människor när du är i din mobil?

Det finns mycket att prata om när det gäller mobilen. Vi ser fram emot att göra det tillsammans med sex andra människor.

Tid:
Fredag 10 maj
Klockan 11.30-13.30

Plats:
Hos Bronner & Bronner
Trädgårdsgatan 18, Örebro

Vill du vara med i det här fredagssamtalet?
Anmälan via mail till osa@bronnerbronner.se senast 2 maj. Vi kommer att välkomna sex gäster till samtalet, som hålls vid vårt matbord. Gästerna bjuds på vegetarisk soppa och bröd.

Läs mer om tanken bakom fredagssamtalet här.

Efter det tredje fredagssamtalet

Idag åt vi lunch tillsammans med fyra andra människor. Brödet hade vi – eller rättare sagt Sara – bakat och soppan hade lagats av ett av våra barn, och remixats för dagen. Det var dags för det tredje FREDAGSSAMTALET och den här gången talade vi om tvåsamhet och separationer. Ett fint möte där vi under två timmar delade erfarenheter och tankar kring relationer och separationer, kring flockar, par och individualism och vad allt det här gör med oss på olika sätt.

Efter samtalet kändes det – precis som efter de tidigare – väldigt fint och tacksamt att vi fick vara med. Eller för att vi faktiskt bjudit in och hittat nån slags rutin för de här mänskliga samtalen vi saknat. När människor som inte känner varandra möts och pratar om något angeläget så händer det bra saker med oss. Vi lyssnar respektfullt, bygger vidare och delar med oss. Öppet och ärligt.

Vi kommer snart att bestämma oss för ämne för nästa fredagssamtal. Och längtar dit redan nu.