Framtidsentreprenörerna samlas i höst

Framtidsentreprenörerna. Vi tackar HW Film för fin produktion.

Vi har arbetat fram den här modellen i något år nu. Efter många år av tänkande, utbildande och samtalande. Nu har Coompanion Mälardalen givit oss ett uppdrag. Att hitta och utbilda 20-30 Framtidsentreprenörer i Örebroregionen.

Det handlar om att bredda och fördjupa basen på vilken vi utvecklar idéer och entreprenörer. För länge har den varit för ensidigt ekonomisk. Nu tar vi in de globala hållbarhetsmålen och balanserar idé- och affärsutvecklingen i fyra värden istället.

I den här varianten landar den i kursen/utbildningen Framtidsentreprenörerna. Som just idag öppnar för ansökan. Det blir en spännande höst i Örebro.

Det känns fint att Coompanion Mälardalen ville ge oss uppdraget. Det känns fint att Region Örebro län ville finansiera. Som den här vintern och våren i karantän sett ut så ser vi det klarare än någonsin.

Det är dags att hitta de där människorna från imorgon. Med idéerna som ska ändra ALLT.

Vi kallar dem Framtidsentreprenörerna.

I en tom kyrka… musik

Han skulle varit på turné i Europa nu. Med sitt nysläppta album i bagaget. Istället fick han och Jen spela i en tom kyrka mitt i vår hemstad ikväll. För såna tider är vi mitt uppe i. Makalöst vackert var det att lyssna hemma. Men, jag hann ta några bilder innan streamingen började.

Samma dag som vi permitterade oss. Och fick reda på att en av våra idoler vill vara med på ett fint möte vi arrangerar nästa år. Det händer mycket nu. Håll i och håll ut! Som Meadows, min fina vän Christoffer Wadensten.

Digitaliseringen gör bra saker. Men den här människan och låtarna han skriver ska röra människor. Inte genom skärmen. Det är i rummet han tar sig in under huden på oss. Jag vill att han ska få åka ut igen. Och beröra människor.

/Fredrik Bronner

Bakar fler bröd i konstiga tider

Ett par veckor in nån slags nytt tillstånd. En vardag där dagliga presskonferenser och nyhetssändningar med nya besked om länder som stänger gränser eller gör något annat eller nya spekulationer om hur många jobb som kommer att försvinna. Eller något annat. Förstås också realtidsuppdateringar om hur många som smittats, hur många som dött och hur många som riskerar att smittas hur fort eller hur långsamt.

Kommer vi ens att kunna säga när det här tillståndet började?
Eller slutade?

Jag har bott på tomma hotell. Korsat gränser mellan länder. Vandrat längs gator tömda på människor. Haft symptom. Tagit hand om släktingar. Ställt in nästan alla möten. Sett uppdrag försvinna eftersom människor ställer in evenemang och utbildningar vi skulle lett eller bidragit i. Sett både fina och rent huvudlöst egoistiska initiativ utvecklas. Krisen växer till sig och människor faller isär. Eller håller ihop. Framför allt har vi pratat med partners, vänner och olika människor vi har kontakt med. Många av dem ser sina företag, affärsidéer och sin kreativitet tappa sitt värde nu. Väldigt, väldigt snabbt. Det som var efterfrågat ena veckan är det inte längre. Många mår dåligt, känner oro och ångest. Samtidigt som de förväntas isolera sig i hemmet. Långt ifrån de statliga insatser som görs för att rädda näringslivet.

Det är inte social isolering som behövs. Det är fysisk och kroppslig isolering. Men i övrigt behöver vi våra sammanhang. Kanske mer än på länge. Känslan av tillsammansskap är livsviktig för den som ser sin framtid förändras radikalt.

För vår del ser det okej ut. Vi är friska och håller företaget igång. Planerar en större utbildningsinsats för hösten och har andra uppdrag som rullar på enligt plan. Vi gjorde ett fantastiskt bokslut efter vårt första år tillsammans i det här företaget. Men, på lång sikt är förstås efterfrågan på våra tjänster hotad. Samtidigt som de här tjänsterna verkligen behövs. Det som händer nu borde kunna leda till ett ordentligt uppvaknande kring individens, företagens och samhällets förmåga att anpassa sig till naturens förutsättningar. Det där som kallas resiliens på svår svenska.

Så låt oss prata mer om mening. Om samhällsnytta och om planetnytta. Hur våra idéer och företag bidrar till detta. Där kommer vi också att hitta den ekonomiska bärkraft som gör det möjligt för oss att försörja oss helt eller delvis på våra idéer. Vi har tagit fram en modell för hållbar idé- och affärsutveckling som bygger på denna filosofi/insikt.

Vår egen resiliens behöver bli bättre. Vi förstår att vi inte kan försörja oss på konsulttjänster som bara kommer att efterfrågas när tiderna är goda och konjunkturens kurvor pekar uppåt. Så vi funderar på hur vi kan komplettera vårt erbjudande med andra saker. Och hur vi kan koppla ihop oss med andra människor för att dela på risken.

Vi behöver koppla vår inkomst mer till direkt till själva jorden. Kanske genom att hitta en bakugn och en liten lokal. Kanske genom att lämna stadens ekonomi för landsbygdens. Eller något helt annat sammanhang. Vi måste kunna existera även i dåliga tider.

Oavsett när just den här krisen är över eller inte så kommer saker att förändras nu. Samtidigt som allt det där andra fortfarande händer. Koldioxiden koncentreras i atmosfären och planeten fortsätter att värmas upp. Haven fortsätter att stiga och isarna smälter. Vårt avfall tar mer och mer plats. Allt fler arter utrotas.

Det kommer att skrivas om hur stadskärnor går under och butiker stänger. Vi kommer att läsa om hur Amazon kommer in på marknaden och e-handeln når en tipping point i Sverige. Det är inte orimligt att vi kommer att läsa om hur hotellmagnater i Skandinavien säljer sina konkursade imperier till kinesiska ägare. Vi kommer att se saker förändras snabbare nu.

Då är det nog bra att hitta sin egen bärkraft.
Och de sammanhang den ska existera i.
På ett hållbart sätt.

/Fredrik Bronner

Vad är trygghet?

Fredrik Bronner leder ett samtal på det breda temat trygghet. Intressant att få höra olika perspektiv på en fråga som – i likhet med så många andra viktiga frågor – riskerar att polarisera människor. I det här samtalet möter vi olika entreprenörer, experter och beslutsfattare som säger ganska kloka saker om trygghet. Som påminner om något ganska enkelt egentligen: Sedda och bekräftade människor växer. Så blir vi trygga.

Vad är trygghet? Det finns kanske inte något patentsvar på den frågan. Men många tänkvärda saker sades den här morgonen i Mariakyrkan i Skogås.

Örebroföretag – hur ska ni lyckas mer er halvering till 2025?

1998 var jag färdig med min c-uppsats. Den handlade om möjligheter och hinder för svensk miljöteknikexport. Den ledde till ett jobberbjudande jag absolut inte kunde tacka nej till, så jag parkerade planerna på en D-uppsats i några år. Det visade sig klokt – när jag senare skrev D-uppsatsen om Gröna Konsums miljöstrategi så hade jag stor nytta av den erfarenhet jag fått under några år i arbetslivet. I princip har jag alltså jobbat med miljö- och hållbarhetsfrågor i 22 år vid det här laget – största delen som rådgivare och konsult i näringslivet.

Många hållbarhetsredovisningar, miljöbedömningar, väsentlighetsanalyser, green-wash-budskap, miljömingel, livscykelanalyser, miljö- och hållbarhetschefer, hållbarhetsstrategier och motsträviga kursdeltagare och ledningsgruppsmedlemmar har passerat sedan dess… Men skillnaden mellan insikterna, engagemanget och acceptansen 1998 och 2020 är enorma. Då hånskrattade ofta näringslivet (om än i smyg) åt hållbarhetsfrågorna. De hanterade man i parallella processer, och ofta som ett nödvändigt ont. Miljöarbetet motiverades ofta med att det ”minskade riskerna för framtida miljökostnader” eller att det var ”bra i marknadsföringen”. Många av de uppdragsgivare jag arbetade med var miljöchefer som fick ägna minst hälften av sin tid åt att kämpa för sin roll eller sina frågor internt i organisationen.

Tack och lov har vi rört oss snabbt framåt de senaste åren. Miljöchefen har blivit hållbarhetschef och fått plats i ledningsgruppen. Hållbarhetsredovisningar är inget man mest har för att skryta med, utan allt oftare använder som ett verktyg för att nå bättre resultat. Klimat- och hållbarhetsfrågorna ses allt oftare som helt centrala i strategier och affärsutveckling. Sammanfattningsvis känns det tydligt att det är mest medvind och inte motvind för frågorna. Och i den här medvinden så har vi nu chansen att faktiskt göra skillnad, att förändra det gamla sättet att göra affärer på. För det enda som räknas i slutändan – klimatutsläppen, markanvändningen, resursutnyttjandet – där har vi ärligt talat inte rört oss särskilt långt. Att vara nöjd med att ”i vårt företag tänker vi mycket på miljön”, det räcker inte.

Klimatnödläget kräver en exponentiell förändring, halveringar av utsläppen var femte år i Sverige. Den insikten behöver varje företagsledare och varje styrelse göra till sin, och agera utifrån. Förstå ditt företags avtryck, våga ompröva affärsmodellen, våga ifrågasätta vinstnivåerna, öppna upp för innovation och kreativitet. Och ta hjälp med det om ni behöver. Jag ser tydligt att det som är min främsta arena idag – näringslivet i Örebroregionen – har en enorm förbättringspotential. Omställningen går för långsamt helt enkelt.

Så – hur ska just ditt företag lyckas med en halvering av klimatavtryck och resursutnyttjande till 2025?

Människor med idéer som vill skapa ett nytt sammanhang

Ett femtiotal entreprenörer och människor med idéer samlades när nätverket Framtiden Örebro hade kickoff. Foto: Åke Lundström, Bootstrap Sweden.

Vi blev ganska många. Efter en första presentation där vi som grundat nätverket Framtiden Örebro gick igenom våra tankar så delade vi upp oss och pratade om idéer som kan skapa cirkulär handel och återbruk. Om idéer för lokalt producerad hållbar mat. Om idéer för tjänster och utveckling som kan fylla ett helt nytt co-workingspace. Om kreativa uttryck i nya rum för kultur där människor får vara med i skapandet. En teaterlada i en mellanstor, mellansvensk stad. Människor delade generöst med sig av engagemang, kunskap och lust.

Det är precis det vi vill. Det är dags nu. Örebro behöver nya affärer och idéer som hjälper oss att minska vårt samlade negativa avtryck, Vi behöver nya nätverk, lokaler och sammanhang som gör de här idéerna bättre. Platser där människor kan hjälpa varandra att bli klokare och mer hållbara. Där mening, samhällsnytta och planetnytta lägger grunden till ekonomisk bärkraft.

Kanske finns den kritiska massan nu. Det kändes så. Och de inkommande samtalen från både fastighetsägare och människor med ekonomiska resurser som vill investera i något nytt och hållbart väcker hopp. Det är bråttom, men får ta tid. Vi kommer att fortsätta driva den här processen framåt tillsammans med entreprenörerna Anna Nilsson och Sara Hillersberg. Och nu blir vi ännu fler.

Framtiden har kommit till Örebro.

Idéer att fylla ett hus med

På hemmakontoret. Går igenom idéer som människor vi ledde i en workshop igår skrivit ned på postit-lappar och sorterat in i en modell där genomförbarheten uppskattas. Tiden går och världen förändras. I en liten svensk kommuns centralort står ett hus som varit skola, men byggdes om till lärcentrum när internet kom. Nu letar huset efter nytt liv. Kommunens fullmäktige sammanträder här och en förvaltning med några få medarbetare har sina kontor här. I övrigt längtar huset efter liv och rörelse igen.

Igår samlades trettiotalet olika människor från kultur, folkbildning, näringsliv och kommun för att diskutera vad huset kan få för innehåll. Vi gick igenom några inspirerande exempel från andra delar av Sverige och Europa och vi diskuterade vad vi kan lära oss av hur biblioteken arbetar och utvecklas.

I mindre grupper identifierade människorna efterfrågan och möjligheter. De formulerade idéer och skattade genomförbarhet. Livliga och kreativa diskussioner. Som konsulter ska vi hu försöka sammanfatta detta i en kort rapport där vi också analyserar och kommer med några rekommendationer för det fortsatta beredningsarbetet.

Underlaget vi har med oss gör arbetet ganska enkelt. Även om vi ibland önskar att vi använde digitala postit-lappar för att få in informationen i nån slags system direkt.

En kväll med Stonemountain Orchestra

Fredrik Bronner tog fram systemkameran som fått vila länge. Han hängde några timmar med ett gäng unga musiker som gör något svängigt, kreativt och fantasistiskt under ledning av Oliwer Stenberg. Stonemountain Orchestra tar ut, arrangerar, spelar in och mixar en låt från lördagens mello. På 24 timmar gör de hela jobbet i en omtumlande process som dessutom inkluderar live-video, scenografi och massor av känsla. Samtidigt som de är professionella musiker och producenter som arrangerar låtarna på sätt som tar fram helt andra kvaliteter än det som hörs hos i originalversionerna.

Det var fint att få vara med och dokumentera en session med Stonemountain Orchestra. Av samma anledning som jag tror att de gör den här grejen – för att det är kul, fint och tillsammans.

På bilderna ser ni:

Projektledning/Produktion/Piano
Oliwer Stenberg

Leadsång
Linnea Sars

Elgitarr
Ricki Ejderkvist

Orgel/Synthar
Christoffer Nordenström

Elbas
Ludvig Gawell

Trummor
Hampus Larsson

Percussion
Jesper Kieksi

Percussion
Anton Henriksson

Trumpet
Klara Lannsjö

Altsaxofon
Felicia Ahlqvist Askemark

Tenorsaxofon
Albert Berglund

Filmproduktion
Hanna Welander

Mix/Master
Sebastian Öster

Ljudteknik/Editering
Jesper Österberg

Scenografi
Zack Liljeberg

Stonemountain Orchestras version av förra årets Mellovinnare. Följ dem på YouTube.

Ett nätverk för framtiden

Vi vill ju ta Framtiden till Örebro. Skrev om det för en tid sedan. Vi har hunnit ha ett par intressanta möten med både fastighetsägare och andra entreprenörer. Lovande samtal.

Nu öppnar vi ett nytt nätverk. För entreprenörer som vill göra något nytt. Något cirkulärt, delande och inkluderande. För människor med idéer som skapar mening, samhällsnytta och planetnytta. Där kommer vi hjälpa varandra att utveckla ekonomisk bärkraft för våra idéer också.

Måndag 2 mars bjuder vi in till ett första möte. Kom och var med. Mer information och anmälan på framtidenorebro.se.

Stå fast, eller lite lust, kärlek och tillit kanske?

En korsning mellan psykologiprofessorn Svend Brinkmanns klarhet, en essä av Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1), Shunryu Suzukis Zen-budskap och Lars Winnerbäcks låt ”Jag tror jag hittar hem” hittar jag något viktigt för framtiden, nämligen meningen.

Svend Brinkmann är professor i psykologi vid universitetet i Aalborg. Han lär ha sagt följande:

”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser för hur utbränd du kan bli.”

Det där är kanske lätt att avfärda som cyniskt och buttert. Något som absolut inte passar i samtidens positivism och allt-ska-vara-möjligt-på-ytan-hela-tiden-kultur. Men, jag tror att han sätter fingret på något ganska tidlöst och djupt mänskligt. Blir därför oerhört nyfiken på hans bok ”Stå fast – våga vägra vår tids utvecklingstvång” och beställer den efter att ha läst ha läst Hanna Bornäs fina text i Tidskriften Respons.

Samma morgon lyssnar jag som vanligt på Tankar för dagen i P1 under hundpromenaden i parken. Hunden vill ha mer tid, så jag hinner också lyssna på Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1). Hon talar om någonstansare, en ständig längtan bort och en människa frikopplad från de lokala och naturliga utgångspunkterna för livet. Så här avslutar hon:

”Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen – för att vi inte ska ödelägga den – så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten ”Examen i att komma hem” skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit?

Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.

Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.

Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här.”

Det där är också klarsynt, om än intellektuellt formulerat. Vi behöver nog höra hemma för att kunna vara mer tillfreds. Jag vet det av egen erfarenhet. För jag har missbrukat pepp, inspiration, möjlighetskartor och längta bort-känslor i hela mitt vuxna liv. Nästa grej har alltid varit större än nuet. Under senare år har jag kommit fram till att det inte riktigt fungerar, så jag försöker (ännu med lite för stor kamp) att stanna upp. En av de mest påtagliga konsekvenserna är att mina möjligheter minskat och jag känner mig lite för ensam. Upptäcker att jag i andras ögon lite för ofta förvandlats till en bitter pessimist istället för den där härligt peppiga inspiratören människor lärde sig att tycka om. Där har jag en ökenvandring. Att stå fast i något.

Självhjälps-, möjlighets- och indiviualistkulturerna berättar ofta sagor om hur våra inre krafter kan skapa hela världar. På många sätt stämmer det, eller jag vill att det ska göra det. Men, sanningen verkar ligga närmare det som både psykologer och sociologer vet, nämligen att våra liv i stort sett uteslutande präglas av automatiska reaktioner på sådant som händer oss i mötet med andra människor och typ allt. Så om vi känner oss meningslösa behöver vi helt enkelt göra något som är mer meningsfullt för oss. Vill vi bli gladare så får vi byta umgänge.

Det där är inte så kul. Åtminstone inte på kort sikt.

Men, det finns åtminstone en tidlös tanke att massera lite. En om andlighet, mening och existensen. Efter att ha avfärdat meditation och yoga i många år så sitter jag plötsligt i en yogaklass på torsdagar och läser böcker om österländsk filosofi och längtar efter att hitta mitt eget sätt att meditera. Läser Shunryu Suzukis ”Zen mind, Beginner’s mind” som är tydlig och klar men också känns lite hård och kompromisslös. Läser Ram Dass bok ”Journey of awakening” som landar lite varmare i mina tankar. Bägge berättar om enkelheten i varandet. Att stanna upp, andas medvetet och sluta låta alla tankar och reaktioner hela tiden ta kontroll över mig. Att det som händer, det händer. Ge tid till respons snarare än reaktion. Det som Micael Dahlén nyligen beskrev som att vi måste räkna till åtta oftare, innan vi agerar.

Och någonstans känner jag mig hemma. Det här är något jag levt i och med i många år. Kanske har det varit själva grunden i min egen omställning. Som tagit mig från karriär i Stockholm till eget företagande i Örebro. Från ett patologiskt behov av att vara underbar och älskad av alla, till att nu försöka hitta lugn, tillit och mening.

I ett par år nu har jag diskuterat mening med unga människor i olika kurser och utbildningar för entreprenörskap. Ett av mina huvudbudskap till dem brukar bara att de ska göra saker de älskar att göra, tillsammans med människor de älskar (eller åtminstone tycker om och vill väl). Och att de ska göra de här sakerna utan att skada sig själva eller andra människor längs vägen. Det har bland annat landat i en ny modell för hållbar idé- och affärsutveckling, där mening är själva utgångspunkten. Människor som gör meningslösa saker kommer att skapa meningslösa erbjudanden som i sin tur leder till ett meningslöst samhälle. Så kan vi inte ha det.

Ram Dass har formulerat en tanke om livet – i förhållande till den oundvikliga döden – på ett väldigt fint sätt:

”We’re all just walking each other home.”

Kanske ligger nya lösningar i existentiella tankar istället för ekonomiska? Jag kommer fortsätta att hämta näring för mitt arbete med att hjälpa människor i psykologi, sociologi, teologi och filosofi snarare än i företags- och nationalekonomi. Jag vill fortsätta att diskutera några viktiga frågeställningar med människor. De där grundläggande frågorna om hjälp. För några år sedan sade en klok människa till mig att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Att be en annan människa om hjälp är något av det mänskligaste vi kan göra, eftersom den som hjälper en annan människa gör det viktigaste en människa kan göra för att bli bekräftad och sedd.

Alltså, att våga diskutera meningen är viktigt. Att ta den som utgångspunkt för våra idéer är lika viktigt. Vi behöver fråga varandra: Kan jag hjälpa dig med något? Och om vi får ett jakande svar behöver vi ställa nästa fråga: Hur tror du att jag kan hjälpa dig?

Andas. Försök att ge dig tid att respondera på alla tankar, känslor och intryck. Reagera responsivt. Vi behöver ge oss möjlighet att hjälpa varandra till kärlek, tillit och lust. Och att be varandra om hjälp.

Jag försöker att lära mig detta. Det är inte alltid jättelätt. Försöker att hitta hem. Och nånstans där får jag landa den här långa texten. Så jag gör det i Lars Winnerbäcks ”Tror jag hittar hem”.

”Jag har jagat efter pärlor
Efter det som gör mig glad
Jag släpar runt ett bagage
Jag släpar runt en fasad
Och om jag hade en dröm
Var det en långsam dröm som rör sig
Över åkrar och fält
Över land och stad”

Jag är inget. Och när jag förstår det kan jag vara allt. Låt det som hända händer. Andas. Vi är ju ändå bara på väg hem. Tillsammans. Plötsligt så känns allt lite mer hoppfullt. Där vill jag utveckla idéer tillsammans med andra. Som skapar samhällsnytta för andra människor och planetnytta för allt annat levande. Om det dessutom skapar ekonomisk bärkraft som gör det möjligt för mig att försörja mig på detta är jag hemma.

Där kan jag leva.

/Fredrik Bronner