Succé: Högt söktryck på FRAMTIDSENTREPRENÖRERNA

Det känns som en succé när söktrycket blev mer än 30 procent högre än vi tänkte. Kursen/utbildningen FRAMTIDSENTREPRENÖRERNA som vi gör tillsammans med Coompanion i höst fick betydligt fler sökanden än vi tänkt. Otroligt kul och inspirerande. Därför gör vi nu plats för fler på kursen. Vi kommer att starta med 40 deltagare istället för 30 som vi planerat. Så nu gör vi andra praktiska lösningar och ser fram emot att möta de här 40 personerna som sökt.

  • Deltagarna kommer från sju olika kommuner i örebroregionen
  • Vår yngsta deltagare är ett par år över 20, vår äldsta strax över 60
  • 65 procent av deltagarna är kvinnor (35 procent är män)

Alla har kloka idéer kring nya hållbara tjänster/varor eller omställning av en befintlig idé i ett befintligt företag. I dagarna skickar vi ut mail till alla som sökt och laddar upp för ett första digitalt mingel. Det blir en lärorik höst med de här entreprenörerna.

De kommer från framtiden. Men är redan här.

Människor med idéer som vill skapa ett nytt sammanhang

Ett femtiotal entreprenörer och människor med idéer samlades när nätverket Framtiden Örebro hade kickoff. Foto: Åke Lundström, Bootstrap Sweden.

Vi blev ganska många. Efter en första presentation där vi som grundat nätverket Framtiden Örebro gick igenom våra tankar så delade vi upp oss och pratade om idéer som kan skapa cirkulär handel och återbruk. Om idéer för lokalt producerad hållbar mat. Om idéer för tjänster och utveckling som kan fylla ett helt nytt co-workingspace. Om kreativa uttryck i nya rum för kultur där människor får vara med i skapandet. En teaterlada i en mellanstor, mellansvensk stad. Människor delade generöst med sig av engagemang, kunskap och lust.

Det är precis det vi vill. Det är dags nu. Örebro behöver nya affärer och idéer som hjälper oss att minska vårt samlade negativa avtryck, Vi behöver nya nätverk, lokaler och sammanhang som gör de här idéerna bättre. Platser där människor kan hjälpa varandra att bli klokare och mer hållbara. Där mening, samhällsnytta och planetnytta lägger grunden till ekonomisk bärkraft.

Kanske finns den kritiska massan nu. Det kändes så. Och de inkommande samtalen från både fastighetsägare och människor med ekonomiska resurser som vill investera i något nytt och hållbart väcker hopp. Det är bråttom, men får ta tid. Vi kommer att fortsätta driva den här processen framåt tillsammans med entreprenörerna Anna Nilsson och Sara Hillersberg. Och nu blir vi ännu fler.

Framtiden har kommit till Örebro.

Idéer att fylla ett hus med

På hemmakontoret. Går igenom idéer som människor vi ledde i en workshop igår skrivit ned på postit-lappar och sorterat in i en modell där genomförbarheten uppskattas. Tiden går och världen förändras. I en liten svensk kommuns centralort står ett hus som varit skola, men byggdes om till lärcentrum när internet kom. Nu letar huset efter nytt liv. Kommunens fullmäktige sammanträder här och en förvaltning med några få medarbetare har sina kontor här. I övrigt längtar huset efter liv och rörelse igen.

Igår samlades trettiotalet olika människor från kultur, folkbildning, näringsliv och kommun för att diskutera vad huset kan få för innehåll. Vi gick igenom några inspirerande exempel från andra delar av Sverige och Europa och vi diskuterade vad vi kan lära oss av hur biblioteken arbetar och utvecklas.

I mindre grupper identifierade människorna efterfrågan och möjligheter. De formulerade idéer och skattade genomförbarhet. Livliga och kreativa diskussioner. Som konsulter ska vi hu försöka sammanfatta detta i en kort rapport där vi också analyserar och kommer med några rekommendationer för det fortsatta beredningsarbetet.

Underlaget vi har med oss gör arbetet ganska enkelt. Även om vi ibland önskar att vi använde digitala postit-lappar för att få in informationen i nån slags system direkt.

Stå fast, eller lite lust, kärlek och tillit kanske?

En korsning mellan psykologiprofessorn Svend Brinkmanns klarhet, en essä av Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1), Shunryu Suzukis Zen-budskap och Lars Winnerbäcks låt ”Jag tror jag hittar hem” hittar jag något viktigt för framtiden, nämligen meningen.

Svend Brinkmann är professor i psykologi vid universitetet i Aalborg. Han lär ha sagt följande:

”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser för hur utbränd du kan bli.”

Det där är kanske lätt att avfärda som cyniskt och buttert. Något som absolut inte passar i samtidens positivism och allt-ska-vara-möjligt-på-ytan-hela-tiden-kultur. Men, jag tror att han sätter fingret på något ganska tidlöst och djupt mänskligt. Blir därför oerhört nyfiken på hans bok ”Stå fast – våga vägra vår tids utvecklingstvång” och beställer den efter att ha läst ha läst Hanna Bornäs fina text i Tidskriften Respons.

Samma morgon lyssnar jag som vanligt på Tankar för dagen i P1 under hundpromenaden i parken. Hunden vill ha mer tid, så jag hinner också lyssna på Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1). Hon talar om någonstansare, en ständig längtan bort och en människa frikopplad från de lokala och naturliga utgångspunkterna för livet. Så här avslutar hon:

”Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen – för att vi inte ska ödelägga den – så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten ”Examen i att komma hem” skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit?

Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.

Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.

Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här.”

Det där är också klarsynt, om än intellektuellt formulerat. Vi behöver nog höra hemma för att kunna vara mer tillfreds. Jag vet det av egen erfarenhet. För jag har missbrukat pepp, inspiration, möjlighetskartor och längta bort-känslor i hela mitt vuxna liv. Nästa grej har alltid varit större än nuet. Under senare år har jag kommit fram till att det inte riktigt fungerar, så jag försöker (ännu med lite för stor kamp) att stanna upp. En av de mest påtagliga konsekvenserna är att mina möjligheter minskat och jag känner mig lite för ensam. Upptäcker att jag i andras ögon lite för ofta förvandlats till en bitter pessimist istället för den där härligt peppiga inspiratören människor lärde sig att tycka om. Där har jag en ökenvandring. Att stå fast i något.

Självhjälps-, möjlighets- och indiviualistkulturerna berättar ofta sagor om hur våra inre krafter kan skapa hela världar. På många sätt stämmer det, eller jag vill att det ska göra det. Men, sanningen verkar ligga närmare det som både psykologer och sociologer vet, nämligen att våra liv i stort sett uteslutande präglas av automatiska reaktioner på sådant som händer oss i mötet med andra människor och typ allt. Så om vi känner oss meningslösa behöver vi helt enkelt göra något som är mer meningsfullt för oss. Vill vi bli gladare så får vi byta umgänge.

Det där är inte så kul. Åtminstone inte på kort sikt.

Men, det finns åtminstone en tidlös tanke att massera lite. En om andlighet, mening och existensen. Efter att ha avfärdat meditation och yoga i många år så sitter jag plötsligt i en yogaklass på torsdagar och läser böcker om österländsk filosofi och längtar efter att hitta mitt eget sätt att meditera. Läser Shunryu Suzukis ”Zen mind, Beginner’s mind” som är tydlig och klar men också känns lite hård och kompromisslös. Läser Ram Dass bok ”Journey of awakening” som landar lite varmare i mina tankar. Bägge berättar om enkelheten i varandet. Att stanna upp, andas medvetet och sluta låta alla tankar och reaktioner hela tiden ta kontroll över mig. Att det som händer, det händer. Ge tid till respons snarare än reaktion. Det som Micael Dahlén nyligen beskrev som att vi måste räkna till åtta oftare, innan vi agerar.

Och någonstans känner jag mig hemma. Det här är något jag levt i och med i många år. Kanske har det varit själva grunden i min egen omställning. Som tagit mig från karriär i Stockholm till eget företagande i Örebro. Från ett patologiskt behov av att vara underbar och älskad av alla, till att nu försöka hitta lugn, tillit och mening.

I ett par år nu har jag diskuterat mening med unga människor i olika kurser och utbildningar för entreprenörskap. Ett av mina huvudbudskap till dem brukar bara att de ska göra saker de älskar att göra, tillsammans med människor de älskar (eller åtminstone tycker om och vill väl). Och att de ska göra de här sakerna utan att skada sig själva eller andra människor längs vägen. Det har bland annat landat i en ny modell för hållbar idé- och affärsutveckling, där mening är själva utgångspunkten. Människor som gör meningslösa saker kommer att skapa meningslösa erbjudanden som i sin tur leder till ett meningslöst samhälle. Så kan vi inte ha det.

Ram Dass har formulerat en tanke om livet – i förhållande till den oundvikliga döden – på ett väldigt fint sätt:

”We’re all just walking each other home.”

Kanske ligger nya lösningar i existentiella tankar istället för ekonomiska? Jag kommer fortsätta att hämta näring för mitt arbete med att hjälpa människor i psykologi, sociologi, teologi och filosofi snarare än i företags- och nationalekonomi. Jag vill fortsätta att diskutera några viktiga frågeställningar med människor. De där grundläggande frågorna om hjälp. För några år sedan sade en klok människa till mig att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Att be en annan människa om hjälp är något av det mänskligaste vi kan göra, eftersom den som hjälper en annan människa gör det viktigaste en människa kan göra för att bli bekräftad och sedd.

Alltså, att våga diskutera meningen är viktigt. Att ta den som utgångspunkt för våra idéer är lika viktigt. Vi behöver fråga varandra: Kan jag hjälpa dig med något? Och om vi får ett jakande svar behöver vi ställa nästa fråga: Hur tror du att jag kan hjälpa dig?

Andas. Försök att ge dig tid att respondera på alla tankar, känslor och intryck. Reagera responsivt. Vi behöver ge oss möjlighet att hjälpa varandra till kärlek, tillit och lust. Och att be varandra om hjälp.

Jag försöker att lära mig detta. Det är inte alltid jättelätt. Försöker att hitta hem. Och nånstans där får jag landa den här långa texten. Så jag gör det i Lars Winnerbäcks ”Tror jag hittar hem”.

”Jag har jagat efter pärlor
Efter det som gör mig glad
Jag släpar runt ett bagage
Jag släpar runt en fasad
Och om jag hade en dröm
Var det en långsam dröm som rör sig
Över åkrar och fält
Över land och stad”

Jag är inget. Och när jag förstår det kan jag vara allt. Låt det som hända händer. Andas. Vi är ju ändå bara på väg hem. Tillsammans. Plötsligt så känns allt lite mer hoppfullt. Där vill jag utveckla idéer tillsammans med andra. Som skapar samhällsnytta för andra människor och planetnytta för allt annat levande. Om det dessutom skapar ekonomisk bärkraft som gör det möjligt för mig att försörja mig på detta är jag hemma.

Där kan jag leva.

/Fredrik Bronner

Förbättring istället för utveckling

Bronner & Bronner Samhällsutveckling AB finns inte längre. Efter ett fint första år byter vi namn till Bronner & Bronner Samhällsförbättring AB.

Utveckling. Ett fint litet ord som bär på en oklar mening. Precis som ordet tillväxt. Två ord som förekommer i det dagliga samtalet om hur vi existerar. Två ord som inte sällan används för att dela upp människor med olika åsikter.

Är du mot utveckling, eller?
Är du tillväxtfientlig?

Efter många år av arbete med att försöka bidra till en mer hållbar utveckling har vi förstått att vi måste göra upp med utvecklingsbegreppet. Eftersom vi förstått och även accepterat att vi ibland är emot utveckling. När utveckling blir ett självändamål – som inte ifrågasätts utifrån olika perspektiv på vilket värde och vilken nytta den skapar – då riskerar den att bli rent skadlig för människor, djur och natur.

Så kan vi inte ha det.

När vi arbetar med idéutveckling, rådgivning och samtal där entreprenörer är kreativa och innovativa försöker vi alltid att skapa förbättring. Det är många saker som omger oss som måste förbättras. Det är först när människor känner mening som vi klarar av att skapa verklig nytta för andra människor och för den planet (djur, natur och ekosystem) vi är helt och fullt beroende av fungerar om vi ska överleva. Först då klarar vi av att skilja ut utveckling som är bra för oss som individer, som samhälle och planeten vi lever på. Ifrån utveckling som är rent skadlig för oss. Först då kan vi se klart och ställa oss frågan – är det verkligen utveckling vi behöver, eller är det förbättring?

Sedan industrialiseringen tog fart har mänskligheten tagit enorma utvecklingskliv. På många sätt har dessa kliv varit fantastiska för oss. På minst lika många sätt har dessa kliv skadat djur, natur och miljö och även människor. Framgångstanken eller tanken på ohejdad utveckling riskerar nu att förändra livet på jorden i en riktning som leder till massutrotning, global uppvärmning och oåterkalleliga klimatförändringar. Om vi accepterar detta faktum – att konsekvenserna av vår utveckling faktiskt är de som enig forskarvärld säger oss allt högre, då förstår vi att vi måste ifrågasätta utvecklingen.

För oss har det blivit glasklart. Det är inte samhällsutveckling vi arbetar med. Vi arbetar med samhällsförbättring. Det är inte nödvändigtvis fler idéer som behövs just nu. Det är bättre idéer.

Matthew Taylor (som leder RSA) tänker också i liknande banor i den här presentationen.

Framtiden kommer till Örebro

I morse dök vi upp i nyhetsflödet här i Örebro när SVT lokalt berättar: FÖRETAGARE TAR SAKEN I EGNA HÄNDER – VILL SKAPA MÖTESPLATS FÖR HÅLLBARHET.

Tillsammans med Sara Hillersberg och Anna Nilsson (som driver Ateljé Återbruk och Rädda världen stygn för stygn) har vi gjort en förstudie och tittar på möjligheten att etablera ett helt nytt sammanhang i Örebro. Så här skriver vi i studiens förord.

”Världen förändras och människans avtryck på jorden är för stort. Om alla människor på jorden skulle leva som oss i Örebro så behöver vi fyra jordklot. Det har vi inte. Därför behöver vi hitta nya sätt att leva på, mötas, producera och konsumera.

Idag saknar Örebro saknar en plats för handel, mathantverk, co-working, möten och kultur där kreatörer, entreprenörer och kunder träffas i något som är här- och närproducerat. Därför tänker vi öppna en sådan plats, och vi kallar den Framtiden.

Omställning är vägen till Framtiden. Här öppnar vi rum för handel, skapande, kultur, mat och dryck som inte bidrar till ökad belastning på natur eller samhälle. Sammanhang för människor som vill ställa något tillrätta. Vi vill bidra till hållbart liv, i ett hållbart Örebro. Framtiden har plats för både varor och tjänster, information och kommunikation, allt inom ramen för omställning till cirkulär ekonomi. En plats där du kan handla med gott samvete men också lära dig något nytt. En plats av och för möten, där du kan få dina kläder och prylar lagade, men också gå en kurs i lagning eller hyra in dig i en ateljé/verkstad.

Framtidens handel, Framtidens mötesplats och arbetsplats och Framtidens makerspace.

I Framtidens omställningshub finns plats för hållbar idé- och affärsutveckling och co-working. Framtidens föreläsningar, konferenser och workshops tar också plats i kreativa rum. När vi samlas under samma tak ger vi varandra inspiration, styrka och handlingskraft. Det bidrar till mänskliga möten och delande mellan etablerade hantverkare, konsulter och entreprenörer och de som verkar mer på hobbynivå men som vill prova sina idéer och möta marknaden.

I hjärtat av Framtiden finns mathantverket. Framtidens restaurang och kafé med ekologisk och närproducerad mat. Ett restaurangkök med möjlighet att hyra in sig i ger frilansande mathantverkare en chans att utveckla sina idéer. Återbruk, ekologiskt, närproducerat och hållbart är ledorden och utgångspunkten för alla verksamheter. Framtidens affärsutveckling leder till omställning i en cirkulär ekonomi.

Det är dags att ställa om Örebro. Framtiden har inte plats för ohållbara affärsidéer. Utan hållbara affärsidéer finns det ingen framtid. I Framtiden är samhällsnyttan det som skapar affärsnyttan.

Så vi är här nu. Och letar efter människor som vill hjälpa oss att skapa något fint. Vi har väntat länge nog.

Välkommen till Framtiden.”

Vi är fler entreprenörer som vill vara en del av ett sånt här sammanhang. Några av oss är beredda att se till att det kan etableras. Så vid sidan av allt annat vi gör i vårt eget företag försöker vi nu att göra det möjligt för oss att kunna göra plats för Framtiden il Örebro. Därför skapar vi nu relationer till entreprenörer som är intresserade. Samtidigt försöker vi hitta fastighetsägare som är beredda att tänka nytt och innovativt i ett långsiktigt perspektiv.

SVT hittade oss redan nu, och vi fick chansen att berätta lite kort om våra tankar i en serie inslag som de gjort om cirkulär ekonomi och avfall. Här kan du läsa på SVT om det vi vill göra.

SVT intervjuar Örebro kommuns miljöstrateg Andreas Sävenstam.

Öppnar kontoret

Öppnar 2020 som arbetsår genom att ta ett tåg till ett möte och ett samtal om ett heldagssamtal jag ska leda i slutet av februari. Ett samtal om ett hus som ska bli en mötesplats där idéer och människor utvecklas. Ett mellanrum som en gång var tänkt att bli en kunskapshub och nu några årtionden senare kanske kan bli det. Spännande och intressant med en uppdragsgivare som ser nyttan av att näringsliv, kommun, civilsamhälle och lokalbefolkningen faktiskt återskapar viktiga sammanhang.

Jag är fullt övertygad om att detta är ett måste. 2020 måste bli året när vi slutar göra på de gamla sätten. De där sätten som skapar mer problem än lösningar. I slutet av förra året invigde ett statsråd en ny flygplats i glesbygden. I början av det här året ser fortfarande många ett parkeringshus som en lösning på något som det absolut inte löser. Vi har mycket att göra. Och vi måste göra det nu.

Den som fortfarande har svårt att förstå varför borde ha lyssnat på vinterpraten i P1.

/Fredrik Bronner

Digitalisering handlar om kulturerna vi utvecklar

God Morgon Huddinge 12 december 2019. Tekniska problem gör att ljudet är dåligt de första 5 minuterna ungefär. Sen blir det lättare att höra.

Fredrik Bronner ledde årets sista frukostmöte för företagare, beslutsfattare och investerare i Huddinge den här morgonen. I serien God Morgon Huddinge (som arrangeras av Huddinge kommun och Arena Huddinge) var morgonens tema DIGITALISERING och vi fick lyssna på innovatörer/entreprenörer och förändringsledare. Kloka människor som fick oss att tänka lite djupare kring de tjänster vi utvecklar och varför vi utvecklar dem.

Som så mycket annat handlar digitalisering främst om kultur. Alltså de sammanhang och kulturer vi människor skapar. Teknik och digitalisering ger oss nya möjligheter, men det är våra tankar och känslor som ligger till grund för de algoritmer och koder många av de nya tjänsterna liksom innehåller. Vill vi ha ett fördomsfullt samhälle så programmerar vi in våra fördomar. Vill vi ha ett annat samhälle så programmerar vi på andra sätt.

Digitalisering är inte teknik. Det är ett annat sätt att tänka. Så det är ju bra om vi känner efter vad det är för samhälle vi vill bygga. Då kan vi tänka fram helt nya lösningar på gamla problem, istället för att bara förlänga nuet.

När vi slutar ifrågasätta klimatnödläget kommer vi att göra det som krävs av oss – skapa något nytt

Debattartikel publicerad i NA 10 december 2019. Skriven av Fredrik Bronner.

Debattartikel publicerad i NA 10 december 2019.

Det är klimatnödläge. Om vi accepterar det kan vi förstå att vi måste göra något helt nytt. När vi ger upp hoppet om att de gamla idéerna ska lösa problemen de skapat, då börjar vi skapa något nytt.

Det här är troligen vår tids största och mest lustfyllda utmaning. Vi har redan mycket kunskap och insikt om att de där idéerna behövs och människor med nya idéer finns det gott om. Det är dags att skapa utrymme för dem och inse att det inte räcker med mätbara data, affärsnytta, ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling. Vi måste styra mot gemensamma mål som är meningsfulla och varje ny idé måste förutom affärsnytta skapa verklig samhällsnytta (för människorna) och planetnytta (för allt annat levande i ekosystemen).

Nu måste alla våra idéer tillföra värden till människor och ekosystem. Det blir tydligt när vi accepterar nödläget.

Hur kan det då se ut i Örebro? Det får vi ta reda på tillsammans. Men vi måste kunna mycket bättre än att fortsätta satsa på fortsatt utveckling av ohållbar förbrukning och konsumtion och logistik som grund i vårt samhällsbygge. Om vi säger att vi ska minska utsläppen så skapar vi inte nya utsläpp. Punkt.

Varje entreprenör är viktig i det här samtalet. Varje student och forskare på Örebro universitet. Varje kommunanställd och beslutsfattare i Örebro kommun. Varje kvinna, man och barn. Och alla andra.

Vi kommer att skapa något nytt. Efterfrågan är både enorm och verklig. Klimatnödläget ger oss inte hopp, men kreativitet. Om vi slutar ifrågasätta det.

/Fredrik Bronner

Att göra livet lättare för kunden

Efter många år och ännu fler kurser och rådgivande samtal med unga människor med idéer (vi kan kalla dem entreprenörer) börjar ett tydligt mönster att synas. Väldigt många idéer handlar om att göra livet lättare/bättre för de människor entreprenörer utvecklar en idé för. Att något slags motstånd ska minska, eller något göras på ett ännu mer bekvämt sätt.

Det där är en bra utgångspunkt. Att göra något bättre för människor.

Här börjar ofta processer i idé- och affärsutveckling som kommer att vara bra för att skapa affärsnytta på kort sikt. Kanske också faktiskt göra livet lite bättre för kunden, men också det på kort sikt.

Men, vi måste nog inse att det faktiskt är så att utvecklingskurvan för vår bekvämlighet följer utsläppskurvan och kurvan som visar koncentrationen av koldioxid i atmosfären (på bilden). Och alla de där andra kurvorna som pekar spikrakt uppåt sedan industrialiseringen tog fart. Vi vet att detta inte kommer att fortsätta för alltid. Planeten räcker helt enkelt inte till.

Det är alltså ganska viktigt för oss att förstå att vi måste bryta sambandet mellan att göra livet enklare och bättre för våra kunder, och en ökning av utsläppen. Vi måste acceptera att våra nya idéer för bekvämare liv inte får ha negativa konsekvenser för andra människor, djur, natur och planet. Då måste vi förstå och acceptera vilka de grundläggande behoven är. Det svåra är inte att hitta kortsiktiga behov hos andra människor. Det svåra är att tillfredsställa dessa utan att göra det omöjligt för oss att tillfredsställa våra långsiktiga – och grundläggande – behov. Typ luft som går att andas, vatten som går att dricka och tillräckligt med mat för att överleva, och mänskliga relationer/sammanhang som skapar tillhörighet och trygghet.

Idag satt jag med studenter som snart är färdiga ingenjörer. Utbildade vid ett svenskt universitet. De presenterade veckans utveckling av sina idéer inom ramen för en kurs i marknadsdriven innovation och idéutveckling. Jag råkar vara en av deras kursledare. När jag lyssnade på deras presentationer blev det liksom glasklart. Nu kommer en ny generation med utvecklade krav på bekvämlighet. Med nya idéer som ska tas till marknaden.

Vi måste bli bättre på att koppla ihop affärsnytta med samhällsnytta och planetnytta. Omedelbart. Annars är risken överhängande att vår nya bekvämlighet gör livet olidligt obekvämt om bara ett par årtionden. Det kräver en djupare insikt och förståelse för hur den här planeten som vi bor på fungerar. Det kräver idéer som konsekvensanalyseras djupare och bredare. Det kräver nya modeller och verktyg för idé- och affärsutveckling.

Då blir det kanske lättare för oss som lever i ett blött och kallt land att acceptera att det är klokare att gå till fots i staden, eller att ta sin gamla trampcykel än att använda den där elsparkcykeln. Eller att det är lösningar för delande av bilar som är det riktigt innovativa, snarare än hur bilen drivs. Och att mer vegetariskt i maten kombinerat med mindre matsvinn kanske är klokare än att äta insikter och kaniner.

Jag tror ibland att vår fåfänga jakt på ett ännu bekvämare liv är en av de grundläggande orsakerna till att vår konsumtion (och utsläppen som är direkt kopplade till denna konsumtion) ökar. Det är nog mest ett kortsiktigt ångestdämpande som har fler negativa långsiktiga konsekvenser än långsiktiga förbättringar.

Här är entreprenörer och människor med nya idéer viktiga. Om vi klarar av att balansera kortsiktiga och långsiktiga perspektiv. Om vi tittar utanför vår egen affärsnytta och börjar våra processer i större och bredare nyttoperspektiv för samhället vi lever i och planeten vi lever på.

Det är utmanande, svårt och obekvämt att vara människa. Ganska ofta. Med den insikten kan vi kanske tänka lite klokare. Så att vi utvecklar bättre liv för varandra, utan att försämra de grundläggande förutsättningarna för allt liv.

För att uttrycka det klart och tydligt: Framtidens idéer kan inte utnyttja människors känslor av motstånd inför livets utmaningar för att skapa affärsnytta. Vår ångest, oro, lättja och lathet riskerar att utplåna oss så länge som idéer utvecklas utan ambitioner om att lösa dessa problem på ett djupare plan för människan, och ett bredare plan för samhället och planeten.

/Fredrik Bronner

Den som händelsevis tycker att detta verkar naivt får gärna ta kontakt så pratar vi om saken. Eller så tar vi det samtalet till en smältande glaciär och försöker få förståelse för vår bekvämlighet. Risken är dock att det blir svårt för oss att övertala glaciären att sluta smälta. Den kommer inte att bry sig om oss. Den bara gör det den gör, som en konsekvens av det vi gör.