Att berätta om något viktigt och innovativt

Vi har fått möjlighet att bidra lite i ett spännande och innovativt projekt. Det är Örebro Läns Museum som producerar framtidsexpeditionen SENSATIONELLA FYND FRÅN PLASTÅLDERN. En spännande interaktiv utställning/ pedagogiskt program som lyfter frågor om hållbarhet, klimat och miljö.

Utställningen är framtagen med hjälp av forskare och finansiering från Formas och vi har fått vara med i delar av processen för att hjälpa till att utveckla dialog med elever. Idag har vi dokumenterat och filmat klasser på en skola i Örebro under en testomgång av spelet. Det är spännande att se och höra hur eleverna tar sig an uppgiften och den kunskap som finns i berättelsen som utvecklar sig under spelets gång.

Genom en berättelse om framtidens folk, Lives, porträtteras vår samtid – plaståldern. Denna skruvade och humoristiska spegling av vårt samhälle väcker tankar kring västvärldens moderna sätt att leva och konsumera. Med avstamp i den senaste forskningen kretsar frågorna i utställningen kring konsumtion och livsstil, material och produktion, inflytande och jämställdhet, klimat, miljö och resiliens.

I samarbete med filmaren Hanna Welander tar vi fram material som ska göra det lättare för skolor och lärare att förstå hur de kan använda sig av det här spelet i sina lärprocesser. För oss är det här spelet ett fint exempel på värdeskapande lärande och vi hoppas att många skolor tar in det.

Själva hoppas vi få bjuda in andra företagare, entreprenörer och beslutsfattare att spela någon gång. Det här spelet kan nämligen göra allas förståelse för vår tids utmaningar när det gäller ohållbarheten väldigt tydlig.

Örebro Läns Museum bidrar mycket i utvecklandet av mjuk upplysning och kulturell hållbarhet. Det är inspirerande att följa det arbetet.

Meningslöst skapar mening

Läser igenom Svenskarna och internet 2019. Det enda som intresserad mig direkt är att de frågat om meningsfullhet. Och att så få tycker att det där med sociala medier faktiskt känns meningsfullt.

Det är liksom två trender som krockar här. Det vi lägger allra mest tid på tycker vi känns meningslöst. Men vi kanske inte använder sociala medier för att känna mening, vi kanske bara gör det för att vi kan. Eller till nån slags förströelse.

Mening.
Jo, vi borde nog prata mer om mening i flera sammanhang. När jag läser den här undersökningen så hittar jag nämligen flera indikatorer på att just meningslösheten i sig kanske skapar mening. Om det får jag nog återkomma till, när jag har mer tid att läsa.

/Fredrik Bronner

Det brinner i gallerian! Men ingen vågar larma.

De som sitter på den allra bästa möjligheten att påverka människors medvetande och agerande om klimat och miljö vågar inte tala klarspråk. Det är dags att ifrågasätta normen om alarmistisk kommunikation. Den gör att människor, företag och organisationer inte förstår allvaret och då inte heller får incitament eller möjlighet att agera utifrån detta allvar.

Du är på gallerian.
Brandlarmet går.
Människorna runt omkring dig söker förvånat varandras och dina blickar. Försöker fatta beslut. Vad gör vi? Det troliga är att någon av oss kommer att ta ledarskapet och se till att alla faktiskt utrymmer gallerian. Till dess att den förmodade faran är avblåst. Några av oss kommer kanske att sucka över störningen/avbrottet och gnälla lite över att vi tvingas gå ut i onödan. Några andra kommer säkert att skämta lite kring trygghetsnarkomani och eventuellt öppnas några oväntade samtal.

När det faktiskt brinner kommer agerandet att rädda våra liv.
Om det inte brinner har vi knappast förlorat något vi inte hade råd att förlora.

Vi har lärt oss att hantera larm. Sedan barnsben. Tack vare alarmistisk kommunikation. Det var så vi lärde oss att inte springa ut i gatan när vi var små barn. Det var så vi lärde oss att inte äta flugsvamp. Eller köra bil med risk för vårt eget eller andras liv. Eller att faktiskt gå ut ur byggnader när det brandlarmet går.

Det är nog så att vi behöver alarmistisk kommunikation när vi verkligen måste agera. Jag vill inte att läkaren som ställer diagnosen om mina livshotande sjukdomar bäddar in dem i något som får mig att tänka positivt. Jag vill veta vad jag måste göra för att överleva och jag verkligen att de som förväntas rycka ut med blåljusen tar larmen på allvar.

Jag har arbetat professionellt med kommunikation och påverkan hela mitt arbetsliv. Inte sällan med samhällskommunikation där budskapet handlat om regler och varför de finns och måste följas. Jag har märkt en stadig utveckling där ett mantra om att vi inte ska skrämma mottagarna – ens med de mest viktiga budskap – eftersom obehag kan skrämma människor och rädda människor inte fattar rationella beslut. För mig är det ganska uppenbart att just denna rädsla för alarmistisk kommunikation i nuläget gör att klarhet och tydlighet kring de allra största samhällsfrågorna – miljö, klimat och rättvisa – saknas. Utom i ett fall.

Greta Thunberg. Denna tonåring med sina egna förutsättningar och egenskaper. Hon är en av de mest klara och tydliga människor jag sett. Hennes budskap går inte att missförstå. Vi kan välja att inte tro på henne, ta henne på allvar eller provoceras av henne, men hon är glasklar.

Kanske är det därför hon idag är en större opinionsbildare än det politiska parti som drivit samma frågor sedan 1980-talet, Miljöpartiet. Greta jagar inte röster och gillande. Hon bara säger det hon måste säga. Eftersom hon vill ha en framtid.

Den globala folkrörelsen Extinction Rebellion kräver att politiker och beslutsfattare ska säga sanningen om människans påverkan på klimat och miljö – samt vilka konsekvenser denna påverkan får för oss och planeten vi lever på. Detta för att ska kunna få en ärlig chans att agera. Det är ett rimligt krav. Men, går det att göra utan alarmistisk kommunikation?

Nej, det är nog svårt. Kanske till och med omöjligt.

Alice Bah Kuhnke, tidigare kulturminister som just kandiderar till en plats i Europaparlamentet, uttryckte sig så här i en intervju med Dagens Nyheter 4 april 2019:

”Jag skulle inte säga att jag har underdrivit. Eller i och för sig… Jag skulle nog säga att jag inte har lagt ut texten med samma kraft som när vi talar internt om de faktum vi står inför. Vi vet att människor kan lamslås av för hård fakta.”

Vidare säger hon att det finns prognoser om den globala uppvärmningen som hon inte vill delge sina barn, eller beskriva för potentiella väljare.

Vi människor står – vare sig vi vill det eller inte – inför en aldrig tidigare skådad omställning. Som vi måste genomföra på kort tid. Den natur och de ekosystem vi är en integrerad liten del av kommer att förändras av vår påverkan och sannolikheten för att även människan utrotas som art ganska hög just nu. Det brinner i gallerian, så vad gör vi?

Det är så många saker vi behöver förstå. Så mycket vi behöver göra annorlunda. Larmet har gått. Men vi är upptagna med att diskutera vem som har rätt att utlösa det och varför. Om det låter på rätt eller fel sätt. Om massor av egenpåhittade scenarior för vad som kan hända om vi inte går ur byggnaden. Att vi som kunder minsann har rätt att strunta i larmet. Jag hoppas att brandkåren inte tänker så när larmet går hos dem. Att de väljer att inte åka ut på ett larm eftersom det riskerar att störa någon längs vägen eller så.

Under mitt yrkesverksamma liv har synen på kommunikation förändrats i takt med utvecklingen av internet, sociala medier och demokratiseringen av kanalerna. Eller åtminstone den ökade tillgången till plattformar för att få ut budskap. Det är bra på många sätt, men vi måste släppa taget om kundanpassningen och rädslan för att prata klarspråk. Evolutionen hade inte tagit oss till den plats människan är på idag om vi inte hade förstått vad som är farligt. Eller om de som haft kunskapen och makten i våra samhällen inte hjälpt oss att förstå det. Nu är det hög tid att förstå att vi håller på att göra något oåterkalleligt. Människor behöver få veta det och förstå vad det innebär. Då har vi knappast råd att unna oss en lyxdiskussion av metakaraktär om alarmistisk kommunikation.

För i slutändan kommer den sista levande människan knappast skänka en tacksam tanke till peppiga budskap, kundbemötandet och sin konsumentmakt när hen tar sitt sista andetag.

/Fredrik Bronner

Orden räcker inte till

Jag har arbetat med kommunikation professionellt i hela mitt yrkesliv. På olika sätt. Operativt som fotograf och formgivare, mer strategiskt som projektledare och just strateg. Med åren har det smugit sig in någon slags insikt om att kommunikationsarbetet i allt högre grad går ut på att hålla just kommunikationen igång. Det gör att vi utvecklar nya kanaler, nya plattformar och ny teknik för att nå ut. Eftersom de gamla fylls upp av så många budskap att de svämmar över.

Kort sagt, vi spammar sönder världen. Så vi hittar på nya sätt att nå ut. Ett av dem är att vi gått vilse i det här med unikitet. ALLT ska vara sensationellt, unikt och tidsbegränsat. Som reklambudskap. Ibland blir det så tydligt. Som i den här lilla memen jag fick i mitt Facebook-flöde nu på morgonen. Den sammanfattar allt. Det är en #10yeasrchallenge. Bara en sån sak.

Vi kanske borde kunna bättre.

/Fredrik

Vi måste prata mer om fittan

Nu växer det upp en ny generation. Som haft smartphone och varit höghastighetsuppkopplad sedan barnsben. Tekniken skapar mängder av nya möjligheter för oss människor. Inte minst när det gäller kommunikation och olika sätt att påverka varandra. Men, allt är inte bra och vi märker av ett växande behov av att prata med barn, unga och vuxna i deras närhet om hot, hat och kränkningar.

Vi finns tillgängliga via SISU och leder gärna samtal och workshops med föreningar som vill ta in detta i utvecklingen av sina spelare. Vi får en hel del frågor om detta och har utvecklat ett arbetssätt som vi anpassar till varje grupp. Genom interaktiva övningar skapar vi samtal om hur vi kan välja att möta våra medmänniskor – och motståndare (på planer och i matcher).

Vi är själva idrottsföräldrar med erfarenhet av såväl ideellt arbete och ledarskap inom idrotten som eget elitidrottande. Just nu förbereder vi några olika sådana här samtal och vi gör det gärna. Vi måste nämligen prata mer om fittan – det vanligaste skällsordet de unga pojkar/män vi möter använder när de skäller på sig själv eller andra. Varför det ordet? Vad står det för i grunden? Vem har lärt dem det?

Kanske känns det som en futtig detalj i ett stort sammanhang, men nej. Det är en detalj som säger oss väldigt mycket. Och just därför måste vi prata om det.