Det är kanske inte VAR du jobbar, utan med VAD

Fredrik tänker tankar om arbetsplatsen och avslöjar att Bronner & Bronner flyttar hemifrån. Ett kort avbrott i ledigheten.

Folkhälsomyndigheten gick häromdagen ut och förvarnade oss att det nog är så att hemmaarbete får bli grejen i höst också. Läser återkommande texter om hur detta indikerar att framtidens arbetsplats är här. Att den är HEMMA.

Jag har en del tankar kring det det där. Har ju år många år gått och funderat på arbetsplatsen. Tänkte länge att om fler människor kunde välja sina arbetsplatser så kommer samhället bli något mindre frustrerat. För visst är väl den egna verandan, kontorsfiket, den moderna hubben/co-workingplatsen med sina tegelväggar och klinkers mer inspirerande? Eller är det kanske människorna på den andra platsen än arbetsplatsen som lockar?

Det där är förstås olika för olika människor. Men, jag kan inte låta bli att tänka att det kanske mer handlar om VAD vi gör på jobbet än VAR vi gör det som skapar känslorna. Och inte minst VILKA vi gör det tillsammans med. För det har ju urgammal vishet och modern forskning liksom bevisat om och om igen. Att vi behöver vara tillsammans. Vi blir människor först i relation till andra (människor, djur och växter).

Kanske är det meningen vi borde prata mer om? Kanske är det dags att söka efter den där meningen på allvar? Vi lever i en samtidskultur där superindividualismen präglar det mesta. Livsprojektet DU. Det personliga varumärket. Allt det där du läser om andra. Och vill berätta om dig själv. Alla rättigheter och valmöjligheter du har hela tiden.

Självklart ska vi kunna jobba var vi vill. (Om vi inte råkar vara människor som arbetar med att läka, hela, undervisa eller på något annat sätt hjälpa andra människor, då kommer valmöjligheterna inte bara vara dina.) Det har liksom blivit ett samhällsmantra för några av oss. Vi som har förmånen att kunna tänka och göra så. Men om det vi gör inte känns meningsfullt så kommer det inte att hjälpa den här gången heller. Lika lite som karriärstegen, den nya grillen eller ens den nya influencern.

Människor som arbetar med kultur. Med skapande. Musik, film, teater, konst och andra uttryck som för människor samman i samtal och känslor går på knäna. Förlorar sin försörjning. Samtidigt som teknik-, content- och streamingföretag producerar tjänster som upptar allt mer av vår vakna tid. I min mellanstora stad är matleveranserna ständigt pågående. Människor på mopeder och i risiga bilar åker i skytteltrafik mellan matställen och människors hem. I stadskärnan är det tomt på kvällarna. Unga människor upptäcker dåliga (och kanske några bra) saker utan att störas av nyktra vuxna. Mäns köp av kvinnor (prostitution) sägs öka här i min hemstad just nu. Jag misstänker att även efterfrågan på droger gått upp. Kanske vittnar förra veckans dödsskjutningar om det?

Och på sociala medier är vi för eller emot Tegnell som vanligt. För eller emot Trump. För eller emot veganer. Lite som vanligt. Men med nya före eller mot-diskussioner. Om munskydd. Om vattenskotrar. Om kinesiska frön.

Just nu är det mest en ganska vanlig semestervy. Det är så det ser ut här på somrarna. Men, det var också så det såg ut under våren och det är nog så det kommer att se ut under hösten.

Jag erkänner, jag har svårt att inte se summan av det här som något dåligt. Inte så att jag vill döma ut människor som dåliga, men den här samtidens indivdualism, ständigt driven av tillväxtekonomin, gör inte bara bra saker med oss. I ett samhälle utan mening är det lätt att skapa sådana kulturer, tänker jag. Där JAG-projektet ska genomföras till varje pris. Där det är DITT problem om dina rättigheter kränks av mina begär.

Det goda i allt detta är att det strider mot våra sätt att utvecklas. Människans evolutionära historia bygger på helt andra värden. Tillsammansskap, känslor, medveten närvaro och sådana saker. Kanske kommer vi komma på det igen. I en rörelse som är större än JAG-projektet. Gurun, influencern eller Jesus kan inte göra det åt oss som enskilda individer, men kanske som kollektiv grupp av människor.. Det är ju nämligen upp till oss. Naturen väntar inte på oss. Den bryr sig inte. Den bara finns och just nu mår den allt sämre. Tiden rinner ifrån oss.

Greta Thunbergs sommarprat sägs vara det som flest människor har lyssnat på någonsin. Om alla som lyssnade verkligen hörde vad hon sa, då kommer vi kanske se resultat på sikt. Det visar sig.

Ska vi jobba hemma? Får vi en rejäl fastighetskris i mellanstora, medelmåttiga mellansvenska städer? Är det dags för en ny grön våg där medelklassen flyttar ut i grönskan ett tag? Well, det kommer också att visa sig. Men de verkligt intressanta frågorna kanske borde vara:

Vad ska du jobba med?
Varför?

Människor som känner att de gör meningsfulla saker tillsammans med människor som vill dem väl kommer att få det mycket lättare att sprida den meningen och vilja andra människor väl. De kommer också känna sig mer delaktiga i allt som omger dem och ha lättare att behandla människor, djur och natur med respekt.

Jag tror inte det behöver vara så svårt.

/Fredrik Bronner


Just det, ett litet avslöjande utlovades ju i rubriken. Bronner & Bronner flyttar hemifrån senare i år. Hemmakontoret kommer att överges. Vi kommer att öppna ett kontor och en ny mötesplats under hösten på en spännande plats i Örebro. Mer om detta kommer vi att berätta senare.

Bakar fler bröd i konstiga tider

Ett par veckor in nån slags nytt tillstånd. En vardag där dagliga presskonferenser och nyhetssändningar med nya besked om länder som stänger gränser eller gör något annat eller nya spekulationer om hur många jobb som kommer att försvinna. Eller något annat. Förstås också realtidsuppdateringar om hur många som smittats, hur många som dött och hur många som riskerar att smittas hur fort eller hur långsamt.

Kommer vi ens att kunna säga när det här tillståndet började?
Eller slutade?

Jag har bott på tomma hotell. Korsat gränser mellan länder. Vandrat längs gator tömda på människor. Haft symptom. Tagit hand om släktingar. Ställt in nästan alla möten. Sett uppdrag försvinna eftersom människor ställer in evenemang och utbildningar vi skulle lett eller bidragit i. Sett både fina och rent huvudlöst egoistiska initiativ utvecklas. Krisen växer till sig och människor faller isär. Eller håller ihop. Framför allt har vi pratat med partners, vänner och olika människor vi har kontakt med. Många av dem ser sina företag, affärsidéer och sin kreativitet tappa sitt värde nu. Väldigt, väldigt snabbt. Det som var efterfrågat ena veckan är det inte längre. Många mår dåligt, känner oro och ångest. Samtidigt som de förväntas isolera sig i hemmet. Långt ifrån de statliga insatser som görs för att rädda näringslivet.

Det är inte social isolering som behövs. Det är fysisk och kroppslig isolering. Men i övrigt behöver vi våra sammanhang. Kanske mer än på länge. Känslan av tillsammansskap är livsviktig för den som ser sin framtid förändras radikalt.

För vår del ser det okej ut. Vi är friska och håller företaget igång. Planerar en större utbildningsinsats för hösten och har andra uppdrag som rullar på enligt plan. Vi gjorde ett fantastiskt bokslut efter vårt första år tillsammans i det här företaget. Men, på lång sikt är förstås efterfrågan på våra tjänster hotad. Samtidigt som de här tjänsterna verkligen behövs. Det som händer nu borde kunna leda till ett ordentligt uppvaknande kring individens, företagens och samhällets förmåga att anpassa sig till naturens förutsättningar. Det där som kallas resiliens på svår svenska.

Så låt oss prata mer om mening. Om samhällsnytta och om planetnytta. Hur våra idéer och företag bidrar till detta. Där kommer vi också att hitta den ekonomiska bärkraft som gör det möjligt för oss att försörja oss helt eller delvis på våra idéer. Vi har tagit fram en modell för hållbar idé- och affärsutveckling som bygger på denna filosofi/insikt.

Vår egen resiliens behöver bli bättre. Vi förstår att vi inte kan försörja oss på konsulttjänster som bara kommer att efterfrågas när tiderna är goda och konjunkturens kurvor pekar uppåt. Så vi funderar på hur vi kan komplettera vårt erbjudande med andra saker. Och hur vi kan koppla ihop oss med andra människor för att dela på risken.

Vi behöver koppla vår inkomst mer till direkt till själva jorden. Kanske genom att hitta en bakugn och en liten lokal. Kanske genom att lämna stadens ekonomi för landsbygdens. Eller något helt annat sammanhang. Vi måste kunna existera även i dåliga tider.

Oavsett när just den här krisen är över eller inte så kommer saker att förändras nu. Samtidigt som allt det där andra fortfarande händer. Koldioxiden koncentreras i atmosfären och planeten fortsätter att värmas upp. Haven fortsätter att stiga och isarna smälter. Vårt avfall tar mer och mer plats. Allt fler arter utrotas.

Det kommer att skrivas om hur stadskärnor går under och butiker stänger. Vi kommer att läsa om hur Amazon kommer in på marknaden och e-handeln når en tipping point i Sverige. Det är inte orimligt att vi kommer att läsa om hur hotellmagnater i Skandinavien säljer sina konkursade imperier till kinesiska ägare. Vi kommer att se saker förändras snabbare nu.

Då är det nog bra att hitta sin egen bärkraft.
Och de sammanhang den ska existera i.
På ett hållbart sätt.

/Fredrik Bronner

Idéer att fylla ett hus med

På hemmakontoret. Går igenom idéer som människor vi ledde i en workshop igår skrivit ned på postit-lappar och sorterat in i en modell där genomförbarheten uppskattas. Tiden går och världen förändras. I en liten svensk kommuns centralort står ett hus som varit skola, men byggdes om till lärcentrum när internet kom. Nu letar huset efter nytt liv. Kommunens fullmäktige sammanträder här och en förvaltning med några få medarbetare har sina kontor här. I övrigt längtar huset efter liv och rörelse igen.

Igår samlades trettiotalet olika människor från kultur, folkbildning, näringsliv och kommun för att diskutera vad huset kan få för innehåll. Vi gick igenom några inspirerande exempel från andra delar av Sverige och Europa och vi diskuterade vad vi kan lära oss av hur biblioteken arbetar och utvecklas.

I mindre grupper identifierade människorna efterfrågan och möjligheter. De formulerade idéer och skattade genomförbarhet. Livliga och kreativa diskussioner. Som konsulter ska vi hu försöka sammanfatta detta i en kort rapport där vi också analyserar och kommer med några rekommendationer för det fortsatta beredningsarbetet.

Underlaget vi har med oss gör arbetet ganska enkelt. Även om vi ibland önskar att vi använde digitala postit-lappar för att få in informationen i nån slags system direkt.

En kväll med Stonemountain Orchestra

Fredrik Bronner tog fram systemkameran som fått vila länge. Han hängde några timmar med ett gäng unga musiker som gör något svängigt, kreativt och fantasistiskt under ledning av Oliwer Stenberg. Stonemountain Orchestra tar ut, arrangerar, spelar in och mixar en låt från lördagens mello. På 24 timmar gör de hela jobbet i en omtumlande process som dessutom inkluderar live-video, scenografi och massor av känsla. Samtidigt som de är professionella musiker och producenter som arrangerar låtarna på sätt som tar fram helt andra kvaliteter än det som hörs hos i originalversionerna.

Det var fint att få vara med och dokumentera en session med Stonemountain Orchestra. Av samma anledning som jag tror att de gör den här grejen – för att det är kul, fint och tillsammans.

På bilderna ser ni:

Projektledning/Produktion/Piano
Oliwer Stenberg

Leadsång
Linnea Sars

Elgitarr
Ricki Ejderkvist

Orgel/Synthar
Christoffer Nordenström

Elbas
Ludvig Gawell

Trummor
Hampus Larsson

Percussion
Jesper Kieksi

Percussion
Anton Henriksson

Trumpet
Klara Lannsjö

Altsaxofon
Felicia Ahlqvist Askemark

Tenorsaxofon
Albert Berglund

Filmproduktion
Hanna Welander

Mix/Master
Sebastian Öster

Ljudteknik/Editering
Jesper Österberg

Scenografi
Zack Liljeberg

Stonemountain Orchestras version av förra årets Mellovinnare. Följ dem på YouTube.

Stå fast, eller lite lust, kärlek och tillit kanske?

En korsning mellan psykologiprofessorn Svend Brinkmanns klarhet, en essä av Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1), Shunryu Suzukis Zen-budskap och Lars Winnerbäcks låt ”Jag tror jag hittar hem” hittar jag något viktigt för framtiden, nämligen meningen.

Svend Brinkmann är professor i psykologi vid universitetet i Aalborg. Han lär ha sagt följande:

”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser för hur utbränd du kan bli.”

Det där är kanske lätt att avfärda som cyniskt och buttert. Något som absolut inte passar i samtidens positivism och allt-ska-vara-möjligt-på-ytan-hela-tiden-kultur. Men, jag tror att han sätter fingret på något ganska tidlöst och djupt mänskligt. Blir därför oerhört nyfiken på hans bok ”Stå fast – våga vägra vår tids utvecklingstvång” och beställer den efter att ha läst ha läst Hanna Bornäs fina text i Tidskriften Respons.

Samma morgon lyssnar jag som vanligt på Tankar för dagen i P1 under hundpromenaden i parken. Hunden vill ha mer tid, så jag hinner också lyssna på Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1). Hon talar om någonstansare, en ständig längtan bort och en människa frikopplad från de lokala och naturliga utgångspunkterna för livet. Så här avslutar hon:

”Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen – för att vi inte ska ödelägga den – så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten ”Examen i att komma hem” skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit?

Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.

Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.

Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här.”

Det där är också klarsynt, om än intellektuellt formulerat. Vi behöver nog höra hemma för att kunna vara mer tillfreds. Jag vet det av egen erfarenhet. För jag har missbrukat pepp, inspiration, möjlighetskartor och längta bort-känslor i hela mitt vuxna liv. Nästa grej har alltid varit större än nuet. Under senare år har jag kommit fram till att det inte riktigt fungerar, så jag försöker (ännu med lite för stor kamp) att stanna upp. En av de mest påtagliga konsekvenserna är att mina möjligheter minskat och jag känner mig lite för ensam. Upptäcker att jag i andras ögon lite för ofta förvandlats till en bitter pessimist istället för den där härligt peppiga inspiratören människor lärde sig att tycka om. Där har jag en ökenvandring. Att stå fast i något.

Självhjälps-, möjlighets- och indiviualistkulturerna berättar ofta sagor om hur våra inre krafter kan skapa hela världar. På många sätt stämmer det, eller jag vill att det ska göra det. Men, sanningen verkar ligga närmare det som både psykologer och sociologer vet, nämligen att våra liv i stort sett uteslutande präglas av automatiska reaktioner på sådant som händer oss i mötet med andra människor och typ allt. Så om vi känner oss meningslösa behöver vi helt enkelt göra något som är mer meningsfullt för oss. Vill vi bli gladare så får vi byta umgänge.

Det där är inte så kul. Åtminstone inte på kort sikt.

Men, det finns åtminstone en tidlös tanke att massera lite. En om andlighet, mening och existensen. Efter att ha avfärdat meditation och yoga i många år så sitter jag plötsligt i en yogaklass på torsdagar och läser böcker om österländsk filosofi och längtar efter att hitta mitt eget sätt att meditera. Läser Shunryu Suzukis ”Zen mind, Beginner’s mind” som är tydlig och klar men också känns lite hård och kompromisslös. Läser Ram Dass bok ”Journey of awakening” som landar lite varmare i mina tankar. Bägge berättar om enkelheten i varandet. Att stanna upp, andas medvetet och sluta låta alla tankar och reaktioner hela tiden ta kontroll över mig. Att det som händer, det händer. Ge tid till respons snarare än reaktion. Det som Micael Dahlén nyligen beskrev som att vi måste räkna till åtta oftare, innan vi agerar.

Och någonstans känner jag mig hemma. Det här är något jag levt i och med i många år. Kanske har det varit själva grunden i min egen omställning. Som tagit mig från karriär i Stockholm till eget företagande i Örebro. Från ett patologiskt behov av att vara underbar och älskad av alla, till att nu försöka hitta lugn, tillit och mening.

I ett par år nu har jag diskuterat mening med unga människor i olika kurser och utbildningar för entreprenörskap. Ett av mina huvudbudskap till dem brukar bara att de ska göra saker de älskar att göra, tillsammans med människor de älskar (eller åtminstone tycker om och vill väl). Och att de ska göra de här sakerna utan att skada sig själva eller andra människor längs vägen. Det har bland annat landat i en ny modell för hållbar idé- och affärsutveckling, där mening är själva utgångspunkten. Människor som gör meningslösa saker kommer att skapa meningslösa erbjudanden som i sin tur leder till ett meningslöst samhälle. Så kan vi inte ha det.

Ram Dass har formulerat en tanke om livet – i förhållande till den oundvikliga döden – på ett väldigt fint sätt:

”We’re all just walking each other home.”

Kanske ligger nya lösningar i existentiella tankar istället för ekonomiska? Jag kommer fortsätta att hämta näring för mitt arbete med att hjälpa människor i psykologi, sociologi, teologi och filosofi snarare än i företags- och nationalekonomi. Jag vill fortsätta att diskutera några viktiga frågeställningar med människor. De där grundläggande frågorna om hjälp. För några år sedan sade en klok människa till mig att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Att be en annan människa om hjälp är något av det mänskligaste vi kan göra, eftersom den som hjälper en annan människa gör det viktigaste en människa kan göra för att bli bekräftad och sedd.

Alltså, att våga diskutera meningen är viktigt. Att ta den som utgångspunkt för våra idéer är lika viktigt. Vi behöver fråga varandra: Kan jag hjälpa dig med något? Och om vi får ett jakande svar behöver vi ställa nästa fråga: Hur tror du att jag kan hjälpa dig?

Andas. Försök att ge dig tid att respondera på alla tankar, känslor och intryck. Reagera responsivt. Vi behöver ge oss möjlighet att hjälpa varandra till kärlek, tillit och lust. Och att be varandra om hjälp.

Jag försöker att lära mig detta. Det är inte alltid jättelätt. Försöker att hitta hem. Och nånstans där får jag landa den här långa texten. Så jag gör det i Lars Winnerbäcks ”Tror jag hittar hem”.

”Jag har jagat efter pärlor
Efter det som gör mig glad
Jag släpar runt ett bagage
Jag släpar runt en fasad
Och om jag hade en dröm
Var det en långsam dröm som rör sig
Över åkrar och fält
Över land och stad”

Jag är inget. Och när jag förstår det kan jag vara allt. Låt det som hända händer. Andas. Vi är ju ändå bara på väg hem. Tillsammans. Plötsligt så känns allt lite mer hoppfullt. Där vill jag utveckla idéer tillsammans med andra. Som skapar samhällsnytta för andra människor och planetnytta för allt annat levande. Om det dessutom skapar ekonomisk bärkraft som gör det möjligt för mig att försörja mig på detta är jag hemma.

Där kan jag leva.

/Fredrik Bronner

Några tankar om meningsutbyte

Jag är ofta involverad i sammanhang där själva syftet är att göra det möjligt för olika människor, med olika bakgrunder att mötas i samtal eller möten där olika perspektiv är utgångspunkten för att skapa något tillsammans, som påverkar samhälle eller organisation på ett önskat sätt.

Inte sällan pratar vi om meningsutbyte. Att det här är viktigt. Men, allt oftare funderar jag över vad det är vi byter med varandra, och vad det leder till. Strävar vi efter att byta verklig mening med varandra, eller är det i själva verket så att vi nöjer oss med att byta meningar (alltså ordkombinationer som börjar med en stor bokstav och avslutas med en punkt). Om vi strävar efter att mötas och utforska vad som är mening, eller meningsfyllt… då ökar våra chanser att faktiskt skapa det vi tänkt. Eller åtminstone närma oss det målet. Men om vi nöjer oss med att byta meningar med varandra så riskerar vi att stå där med en stapel postit-lappar, mentimoln eller något annat. Som kanske fortfarande mest är någon slags inventering.

Vad är det här för filosofiskt snömos? Är det seriöst? Jo. Kommunikation, möten och dialog påverkas av digitalisering, effektivisering och en kultur präglad av någon slags ständig förbättring. Lite för ofta baserad på kvantitativa mål än kvalitativa. Därför vill jag ifrågasätta meningsutbytet. Eller tydligt försöka ta tillbaka själva meningen med och i det utbytet. Vi är människor och vi vill vara i sammanhang med varandra. Vi vill skapa och utveckla relationer där vi gör saker tillsammans.

Då måste vi våga närma oss meningen igen. Se bortom det mätbara och effektiva. Det kanske inte behöver vara svårare än att vi ställer några ganska enkla frågor till oss själva och de vi vill skapa något tillsammans med:

Vad är meningsfullt för mig?
För dig?
Och är det vi gör tillsammans meningsfullt för oss?

Jag är övertygad om att slutresultatet kommer bli mer hållbart. På alla sätt. Om vi ställer oss de frågorna lite oftare.

/Fredrik Bronner

Omställning och nya idéer kräver att vi förstår att framtiden inte är som nu

Läser Jenny Anderssons och Erik Westerholms ”Slaget om framtiden – forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö” just nu. Välskrivet och viktigt om samhällsvetenskap och humaniora som viktiga delar i förståelsen av hur vi ska förhålla oss till klimatkrisen. Eller det handlar nog om något större, hur vi ska förhålla oss till framtiden.

Redan i inledningen ställer de viktiga frågor som vi borde ställa oss just nu. Som jag ställer mig ofta. Vem bestämmer om hur vi pratar om framtiden? Hur kommer vi tillsammans fram till vad som är bra/dåligt för oss i vårt sätt att utveckla ett samhälle som fungerar även i en annorlunda framtid? Hur kan vi förbereda oss för något som inte har hänt än? De konstaterar också att det är viktigt att förstå att alla dessa frågeställningar kommer att färgas av nuet. Av de förhärskande idéerna, tankarna och sätten att leva.

”Det har ofta bekymrat oss att den kunskapsutveckling som ska hjälpa oss att förstå framtiden själv verkar indragen i processer som handlar om normalisering, om att stabilisera nuets tendenser, att bevara strukturer, normer och maktrelationer. Framtidsstudierna själva har ofta hamnat nära ett management-tänk eller strategisk reflektion, där framtiden egentligen inte är särskilt närvarande.”

Jenny Andersson och Erik Westholm ur ”Slaget om framtiden”.

Jag kommer från humanioran. Som kulturvetare känner jag att det äntligen kommer ett perspektiv på klimatkrisen och ohållbarhetsfrågorna som jag har lättare att förstå än de naturvetenskapliga och ekonomiska perspektiven. För mig är det här grundläggande viktigt. Att vi diskuterar och ifrågasätter våra egna förhållningssätt. Det är inte någon naturlag att vi ska fortsätta att naivt tro på obegränsad tillväxt på en begränsad planet. Det är inte heller något universell lagbundenhet som gör att vi låter totalitära krafter ta allt mer makt över det vi kallar demokratin. Det är saker som händer vi att väljer att låta dem hända.

Vi människor har enorm kraft när vi agerar medvetet. När vi relaterar och skapar sammanhang där vår samlade kunskap och erfarenhet möts för att skapa nya saker eller möta svåra utmaningar. Kanske är det just detta som varit vår viktigaste faktor genom evolutionen. Men, vi lever i en tid där vi lockats att tro att det är kapitalismens möjligheter att skapa ekonomiskt välstånd som är svaret på det mesta. Vi filtrerar hela vår existens genom framsteg. Att allt måste bli större, bättre, snabbare, längre eller på något annat sätt mätbart växande.

Det här är något vi skapat. Eller åtminstone något som människor med makt och inflytande har skapat. Alltså kan vi skapa något annat. Om det krävs för att vi ska överleva och fortsätta kunna leva goda liv utan att begränsa andra människor och varelsers rätt till samma sak.

I Svenska kyrkans välformulerade biskopsbrev om klimatet finns bland annat intressanta formuleringar om existentiell oro för framtiden.

”Vi är alla delaktiga i det som skett, det som nu sker och för hur framtiden kommer att bli. Det är både ett gemensamt och individuellt ansvar. Som enskilda har vi ibland svårt att se vad vi kan råda över och vad som ligger bortom vår påverkan.
[…]
Den som vill göra rätt måste först identifiera vad som är fel. Destruktiva beteenden och strukturer behöver synliggöras för att kunna förändras.”

Det är nog så att vi måste förstå vår egen tid och vilka konsekvenser det vi gör nu kommer att ha för de människor som ska leva i framtiden. Sen måste vi känna att det är meningsfullt att ha en idé eller en plan för att skapa värde för oss själva och andra, utan att begränsa andra människors möjligheter att skapa sitt värde. Idag och imorgon. Då blir det grundläggande att förstå att vi inte kan använda de idéer och verktyg som skapat problemen för att lösa dem. Och ännu mer grundläggande blir det att vi förstår och accepterar att våra idéer i många fall skapar just problem.

Jag accepterar det. Och försöker hitta andra idéer. Det driver mig när jag talar om utvecklingsfrågor. När jag är rådgivare eller mentor. I utbildningssituationer med unga människor. Jag har alltid varit lite orolig för gränsdragningen i detta. Skolad i en tid där Karl Popper och objektiviteten liksom lagt en våt tung filt av absurd mätbarhet, evidens och empiri. Född och uppväxt i världens mest sekulariserade land har jag haft svårt att förstå att det är själva tron på ett växande mätbart inget som är målet. Att normativt tänkande är farligt. Samtidigt som det nu är klarare än någonsin att människan genom teknikutveckling och framsteg vuxit ur planeten. Att vi inte längre bara har förutsättningar att förstöra vår egen värld och civilisation, utan att vi faktiskt redan gör det. Även om vi har svårt att förstå det eftersom konsekvenserna av det vi gör nu kommer att märkas i framtiden.

Det här är ett samtal jag vill föra ofta, med många. Eftersom jag tror att det kommer att skapa inspiration och helt nya idéer. Och det behöver vi. Framtiden kommer att se helt annorlunda ut. I en värld där haven stiger, matjorden och dricksvattnet inte räcker till och hundratals miljoner människor måste fly är det naivt att tro att vi bara kan fortsätta att förlänga nuet. Den här framtiden kommer troligen snabbare än vi lockas att tro. Allt fler naturvetenskapliga forskare larmar om att permafrosten börjat tina i en allt snabbare takt. 70 år tidigare än vi tänkt. Att arterna dör ut i massor. Att koncentrationen av kol i atmosfären fortsätter att öka i takt med att utsläppen inte minskar.

Vi behöver de där nya idéerna nu. Jenny Andersson och Erik Westholm hjälper mig att förstå det. Deras bok är viktig. I ett inslag i Vetenskapsradion i P1 sammanfattar de hela grejen själva.

Vi kan inte vänta längre. Nuet har vuxit ur planeten. För mig innebär det några konkreta saker:

Jag vill få in livet mellan husen – de kulturer och sammanhang människor skapar – i alla samtal om samhälls- och stadsbyggnad jag leder eller är med i. Eller i alla rapporter och utredningar och strategier jag hjälper företag och organisationer att ta fram.

Jag kan bara ge entreprenörer, innovatörer och startups råd som handlar om cirkulära affärsmodeller. Det handlar inte längre om att minimera skadliga effekter av affärsidéer, det handlar om att tillföra värden.

Jag måste få vara klar och tydlig med det klimatnödläge våra nuvarande idéer har försatt oss i. Att människan och vår ekonomi vuxit ur den enda planet vi kan leva på.

Jag måste bidra till fler samtal och möten där människor med olika perspektiv och bakgrunder möts och diskuterar framtiden.

Där finns mitt entreprenörskap. Jag behöver känna att jag skapar det där värdet mellan egennytta, affärsnytta och samhällsnytta. Inte bara här och nu, utan även för en framtid som jag vet ganska lite om, men förstår att jag och min generation har en stor påverkan på.

/Fredrik Bronner

Meningslöst skapar mening

Läser igenom Svenskarna och internet 2019. Det enda som intresserad mig direkt är att de frågat om meningsfullhet. Och att så få tycker att det där med sociala medier faktiskt känns meningsfullt.

Det är liksom två trender som krockar här. Det vi lägger allra mest tid på tycker vi känns meningslöst. Men vi kanske inte använder sociala medier för att känna mening, vi kanske bara gör det för att vi kan. Eller till nån slags förströelse.

Mening.
Jo, vi borde nog prata mer om mening i flera sammanhang. När jag läser den här undersökningen så hittar jag nämligen flera indikatorer på att just meningslösheten i sig kanske skapar mening. Om det får jag nog återkomma till, när jag har mer tid att läsa.

/Fredrik Bronner

Några grundläggande steg för människor med idéer

Vi avslutar vårt deltagande i en kurs för blivande måltidsekologer vid Örebro universitet. Vårt bidrag har varit att föra in entreprenörskapet som en del av lösningen på hur vi kan utveckla nya idéer som löser gamla problem. Eller hur vi slutar göra ohållbara saker och börjar göra hållbara saker.

Det har varit fint och lärorikt. Unga människor har ofta goda idéer. Men samtidigt läser de så mycket om unikitet och innovationer att de lite för ofta verkar tro att just deras idéer inte håller måttet. De pitchar vi fick lyssna på och bedöma idag höll definitivt måttet. Fyra idéer som alla förtjänar att flyga vidare, långt utanför campus, för att skapa både samhällsnytta och affärsnytta.

När vi lyssnade på studenterna formulerade sig några steg vi ville lämna efter oss. De här stegen har formulerats i huvuden under år av möten med studenter på olika utbildningar. Just idag skrevs de på en whiteboard också.

I en samtid som givit oss ledare som mobbar barn, skövlar regnskog och bryter lagar för att få igenom politik (ni får själva gissa vilka de är) är det viktigt att vi får fram människor som drivs av något viktigare än makt, girighet och motvilja. Vi mötte de människorna idag. Så därför formulerade vi punkterna så här.

  1. Gör bara saker du älskar att göra.
  2. Med människor som vill dig väl. Som du vill väl.
  3. Skapa relationer till fler. Lyssna på andra.
  4. Håll dig inom planetens gränser. Tänk cirkulärt.
  5. Utveckla.
  6. REPEAT!

Det där är grunden. Sen kommer vi säkert att lägga till fler steg, lager eller cirklar som handlar om att tillföra värde till samhället och ekosystemen, hushålla med resurser, tjäna lagom lite pengar och några saker till. Men vi börjar i det mänskliga. Det som skapar lust och mening.

Kanske är det just den grejen som saknas. En modell för meningsfull idé- och affärsutveckling?


De stora frågorna behövs

Jag håller på att förbereda ett föredrag jag ska hålla inför ett antal gymnasielärare och ett större antal gymnasieelever. Det handlar om nuläget för människan och de klimatförändringar vår livsstil för med sig. Men också om den obehagliga framtid vi har skapat för oss själva och de som ska leva efter oss.

Gör lite research och drabbas av en stark känsla av att frågan om klimatet, miljön och människans framtid i högsta grad är existentiell. Att det kanske mer handlar om meningen med livet än om hur mycket kol vi mäter i atmosfären.

I Rafael Donners fina bok ”Människan är ett känsligt djur” finns följande rader i slutet av boken, som någon slags sammanfattning.

”Jag tror att mycket av samtidens mållöshet och apati ligger i denna konfrontation, mellan den rationella, ekonomiska, effektiva och objektiva verkligheten, och mellan människans subjektiva, empatiska längtan efter en mening. En värld som försöker ignorera människans känslor kommer aldrig att kunna tillfredsställa detta behov. Bakom alla strukturer vi byggt upp, alla normer, regler, idéer, system och begrepp, alla institutioner, uppfinningar, verktyg och koncept, bakom dessa kulisser står bara ett litet djur fyllt av stora känslor – ett mänskligt, känsligt djur.”

Det ligger mycket i det där. Jag kan försöka förklara sambanden mellan PPM i atmosfären, global uppvärmning och behoven av omställning hur många gånger som helst. Men, jag tror inte att rationalitet kommer att väcka människor. Det är meningen som kommer att göra det.

Människor som lever för sig själva och har svårt att känna mening i sin vardag kommer att ta emot budskap om framtiden på ett annat sätt än människor som relaterar till andra och känner en mening med sina liv.

Framtidsfrågorna, hållbarheten och klimatförändringarna är nog i högre grad än vi vanligtvis tror en existentiell fråga. Stor och episk. Den kräver att vi närmar oss den där andra eviga frågan om meningen med livet.

För om livet saknar mening är det ju också meningslöst att kämpa för att framtida generationer av människor ska få rätt att leva sina liv. I världens mest sekulariserade land har vi avlivat tron på något större än oss själva. Istället har vi utvecklat en tro på den osynliga handens ekonomi och evig tillväxt på en planet med ändliga resurser.

Det får ohyggliga konsekvenser. Jag tror att vi måste våga öppna de stora frågorna för att överhuvudtaget kunna närma oss samtal om att leva hållbara liv. Men då måste livet i sig kännas meningsfullt.

/Fredrik Bronner