De stora frågorna behövs

Jag håller på att förbereda ett föredrag jag ska hålla inför ett antal gymnasielärare och ett större antal gymnasieelever. Det handlar om nuläget för människan och de klimatförändringar vår livsstil för med sig. Men också om den obehagliga framtid vi har skapat för oss själva och de som ska leva efter oss.

Gör lite research och drabbas av en stark känsla av att frågan om klimatet, miljön och människans framtid i högsta grad är existentiell. Att det kanske mer handlar om meningen med livet än om hur mycket kol vi mäter i atmosfären.

I Rafael Donners fina bok ”Människan är ett känsligt djur” finns följande rader i slutet av boken, som någon slags sammanfattning.

”Jag tror att mycket av samtidens mållöshet och apati ligger i denna konfrontation, mellan den rationella, ekonomiska, effektiva och objektiva verkligheten, och mellan människans subjektiva, empatiska längtan efter en mening. En värld som försöker ignorera människans känslor kommer aldrig att kunna tillfredsställa detta behov. Bakom alla strukturer vi byggt upp, alla normer, regler, idéer, system och begrepp, alla institutioner, uppfinningar, verktyg och koncept, bakom dessa kulisser står bara ett litet djur fyllt av stora känslor – ett mänskligt, känsligt djur.”

Det ligger mycket i det där. Jag kan försöka förklara sambanden mellan PPM i atmosfären, global uppvärmning och behoven av omställning hur många gånger som helst. Men, jag tror inte att rationalitet kommer att väcka människor. Det är meningen som kommer att göra det.

Människor som lever för sig själva och har svårt att känna mening i sin vardag kommer att ta emot budskap om framtiden på ett annat sätt än människor som relaterar till andra och känner en mening med sina liv.

Framtidsfrågorna, hållbarheten och klimatförändringarna är nog i högre grad än vi vanligtvis tror en existentiell fråga. Stor och episk. Den kräver att vi närmar oss den där andra eviga frågan om meningen med livet.

För om livet saknar mening är det ju också meningslöst att kämpa för att framtida generationer av människor ska få rätt att leva sina liv. I världens mest sekulariserade land har vi avlivat tron på något större än oss själva. Istället har vi utvecklat en tro på den osynliga handens ekonomi och evig tillväxt på en planet med ändliga resurser.

Det får ohyggliga konsekvenser. Jag tror att vi måste våga öppna de stora frågorna för att överhuvudtaget kunna närma oss samtal om att leva hållbara liv. Men då måste livet i sig kännas meningsfullt.

/Fredrik Bronner

I huvudet på: människor

Nu börjar vi produktionen av en serie samtal där jag ska möta entreprenörer och företagare i Huddinge. Det är Arena Huddinge är uppdragsgivare. I några år har jag lett frukostmöten för företagare, politiker, beslutsfattare och investerare i Huddinge. Där har jag mött mängder av intressanta människor, men formatet är snabbt och jag har börjat längta efter att få fördjupa de samtalen.

Nu gör vi det. Jag kommer att söka upp människor i Huddinge som driver företag och utvecklar nya idéer. För att ta reda på vilka de är, vad som driver dem och hur de ser på framtiden. Samtal som får ta lite tid och hitta den form de behöver för att landa i dokumentära berättelser i bild, text och ljud.

Det är dags att ta sig in i huvudet på intressanta människor. För att skapa fler idéer i den där korsningen mellan affärsnytta och samhällsnytta som Arena Huddinge etablerat.

När människor möts händer bra saker. Så det är bra när idéer sprids. Släpps i vår på Arena Huddinges hemsida och i de sociala kanalerna.

/Fredrik Bronner

Om snällhet och tonen i kommentarsfälten

I julnumret av magasinet Örebro – Mitt i livet intervjuas Fredrik i en artikel där sex personer uttalar sig om den ifrågasatta snällheten. Artikeln är skriven av Gunnar Sundell och porträtten har tagits av Ulla-Carin Ekblom. Personerna som är med och diskuterar den ifrågasatta snällheten är Sofia Strömberg, Sofia Winroth, Niklas Orrenius, Larissa Nsengiyumwa och Anders Lennartsson. Dessutom intervjuas Stefan Einhorn i en annan text och ett fint porträtt av en helt vanlig tant – Ann-Britt, 84 år – sammanfattar liksom budskapet.

Människor som möts och lyssnar på varandra kommer att skapa relationer. Den som vill göra det gör klokt i att vara snäll. Vi har mer gemensamt än det som skiljer oss åt.

Det är lätt att glömma det i ett blixtsnabbt kommunikationslandskap. Med många öppna flikar och olästa meddelanden. Där de små siffrorna som indikerar nya svar, kommentarer och meddelanden hela tiden lockar.

Ord gör skillnad. För både den som säger dem och den som lyssnar.

Vi måste prata mer om fittan

Nu växer det upp en ny generation. Som haft smartphone och varit höghastighetsuppkopplad sedan barnsben. Tekniken skapar mängder av nya möjligheter för oss människor. Inte minst när det gäller kommunikation och olika sätt att påverka varandra. Men, allt är inte bra och vi märker av ett växande behov av att prata med barn, unga och vuxna i deras närhet om hot, hat och kränkningar.

Vi finns tillgängliga via SISU och leder gärna samtal och workshops med föreningar som vill ta in detta i utvecklingen av sina spelare. Vi får en hel del frågor om detta och har utvecklat ett arbetssätt som vi anpassar till varje grupp. Genom interaktiva övningar skapar vi samtal om hur vi kan välja att möta våra medmänniskor – och motståndare (på planer och i matcher).

Vi är själva idrottsföräldrar med erfarenhet av såväl ideellt arbete och ledarskap inom idrotten som eget elitidrottande. Just nu förbereder vi några olika sådana här samtal och vi gör det gärna. Vi måste nämligen prata mer om fittan – det vanligaste skällsordet de unga pojkar/män vi möter använder när de skäller på sig själv eller andra. Varför det ordet? Vad står det för i grunden? Vem har lärt dem det?

Kanske känns det som en futtig detalj i ett stort sammanhang, men nej. Det är en detalj som säger oss väldigt mycket. Och just därför måste vi prata om det.