Näringslivets hållbarhetsarbete och post corona

Vad händer med hållbarhetsfrågorna efter Covid-19? Det var jag inbjuden till Handelskammarens Hållbarhetsarena för att prata om, i fint sällskap av Elin Sandström som är hållbarhetsspecialist på White Arkitekter och Anna Lidström som är hållbarhetschef på Spendrups (som inte syns i bild men var med på länk).

Och som vanligt går tiden alldeles för fort när man pratar om viktiga saker. Tillsammans med Handelskammarens VD Jenny Emerén samtalade vi kring hur coronapandemin påverkat hållbarhetsarbetet, och vilka råd och tips vi kunde dela med oss av till företag som arbetar med hållbarhetsfrågorna. (Det första tipset måste därför givetvis bli att de företag som inte reflekterat över hållbarhet hittills behöver börja med det omedelbart)

Är Agenda 2030 relevant? Ja, den har gett oss en gemensam färdplan och pekar ut de stora utmaningar som vi alla måste bidra till att lösa. Anna lyfte fram att agendan har blivit en viktig motor för många företag att driva på arbetet med hållbarhetsfrågor. MEN – den är bara relevant om vi fyller den med faktiskt innehåll. Parisavtalet och FN:s konvention om biologisk mångfald har tyvärr visat sig vara mer av läpparnas bekännelse. Nu är det upp till oss alla om vi ska nå det globala målen.

Min erfarenhet är att många mindre företag tycker att det är svårt att översätta de globala målen till den egna verksamheten. Och det finns tyvärr ingen quick fix. Det krävs ett tydligt engagemang och en del tid för att göra de globala målen till sina egna genom en väsentlighetsanalys. Spendrups har själva identifierat fyra fokusområden som är tydlig kopplade till de globala målen, och sedan formulerat mål och åtgärder på varje område. Det här är ett arbete som behöver vara ärligt, genuint och transparent. En genomgång av ett hundratal börsnoterade företags hållbarhetsredovisningar visade att bara en liten del av dem hade mål och åtgärder för sina mest betydande hållbarhetsaspekter. Oftast redovisade man sådant där man redan hade ett positivt bidrag, men med svag koppling till de största avtrycken. Och så var det ju inte tänkt.

Elin berättade om nya spännande projekt som White arbetar med – byggnader som är helt klimatneutrala ur livscykelperspektiv. Hon gav också flera exempel på möjlig omställning och effektivare nyttjande av ytor. Sådant som blivit tydligt under coronapandemin – bland annat hur stora ytor vi nyttjar för bilar i städerna, hur vi kan behöva ställa om våra kontor och arbetsplatser. Cityhandelns nedgång kommer också innebära både svårigheter och möjligheter framöver. Vad ska vi fylla de tomma butiksytorna med?

Jag gav några exempel på hur mindre företag kan utveckla cirkulära lösningar. Hyra ut istället för att sälja är ett kraftfullt verktyg för att ändra vår värdering av material och livslängd. Jag berättade också att nya kontorsbyggnader idag har fått hela sitt inkråm utbytt efter i genomsnitt 7 år. (Ja, du läste rätt) Hyresgästanpassningar gör att man bygger om, river ut och nyinreder. Om fastighetsägare, förvaltare, hyresgäster och inredningsarkitekter skulle börja samverka på ett smart sätt för att nyttja resurserna bättre kunde vi minska klimatavtrycket i fastighetsbranschen betydligt.

Anna delade med sig av exempel på hur Spendrups jobbat med att skapa cirkulära flöden i sin egen verksamhet. De tar hand om en del av dranken (en restprodukt), torkar och gör pellets av den som sedan används till energiförsörjning. Tydliga krav från kunder har drivit på deras hållbarhetsarbete. Kunder som Systembolaget och festivalen Way Out West har efterfrågat ekologiska produkter, vilket har lett till ett samarbete med lantbrukare för att öka tillgången på ekologiska råvaror. Spendrups är dessutom ett familjeföretag som är tydligt värderingsdrivet, vilket också har varit en betydelsefull drivkraft för dem. Det kan vara en stor fördel i hållbarhetsarbetet, och i förlängningen för företagets varumärke och konkurrenskraft.

Och så frågan om vad som händer efter pandemin? Det finns nog många som hoppas att allt ska bli som vanligt snart. Men ”post corona” innebär inte att allt kommer bli som förr. Vi kan vänta oss fler pandemier av det här slaget i framtiden, dessutom med kortare intervall. Ju längre in i orörd natur vi tränger oss för att utvinna naturresurser, desto fler nya virus kommer vi få med oss ut. Vi kommer behöva anpassa oss till nya förutsättningar. Som de vi levt under de sista sex månaderna

Pandemin har också blottlagt hur sårbara många företags leverantörskedjor är. En av globaliseringens många baksidor. Det är en sårbarhet som många företag behöver minska. Att söka leverantörer och samarbetspartners närmare tillverkningen är klokt. Och att ställa om till mer cirkulära affärsmodeller.

Jenny ställde också den lite jobbiga frågan om det redan är kört för klimatet? Lyssna på hela samtalet så får du svaret!

(Avslutningsvis ett tack också till Handelskammaren för att ni möjliggör sådana här samtal. Det behöver näringslivet mer av!)

Från Live at Heart: Business as usual eller verklig omstart?

En tvåminuterssammanfattning av samtalet.

Parisavtalet och FNs globala hållbarhetsmål är inte värda någonting om inte fler entreprenörer och kreatörer skapar de där ny lösningarna som ska göra allt hållbart. Det är inte Angela Merkel, Boris Johnson, Stefan Löfvén som ska skapa det hållbara. Inte ens Donald, Ebba eller Ulf. Det är människor som vi.

Allt prat om entreprenörskapsfrämjande och innovationssystem i världsklass ekar också ganska tomt när vi inte ser att människor med verkligt hållbara idéer faktiskt får kunskap, mod och inspiration att starta företag. Vi måste kanske avliva de naiva sagomyterna om superentreprenörer och krama om våra vanliga företagare.

Så inledde vi dagens samtal.

Ska vi fortsätta att nöja oss med globala hållbarhetsmål som inte duger? Ska vi fortsätta med ett enkönat företagsfrämjande som stänger ute de flesta idéerna? Ska människors behov vägleda oss som tar fram idéerna eller ska vi fortsätta att cyniskt odla och utnyttja människors begär? Vad kommer vara lättast för oss att hitta på – en ny planet eller en ny ekonomi?

Det var några av de inledande och frustrerade frågeställningar vi väckte när fina kreativa festivalen Live at Heart bjöd in oss att prata om hållbar idé- och affärsutveckling tillsammans med IT-entreprenören Pia Engwall och musikern/artisten/programmeraren Christoffer Wadensten (Meadows).

Det blev ett inspirerande samtal tillsammans med de här visa personerna. På en klassisk scen i ett gammalt kulturhus.

Fredrik och Sara Bronner inledde samtalet med att ställa några kritiska frågor och introducera Bronner & Bronners filosofi för hållbart entreprenörskap. Vi samtalar om balans mellan MENING, SAMHÄLLSNYTTA, PLANETNYTTA och EKONOMISK RESILIENS.

Vi fördjupar oss i mening. Meningsfullt entreprenörskap behövs. Annars riskerar vi att få leva i en vardag där meningslösa människor jobbar med – och konsumerar – meningslösa saker i ett meningslöst samhälle. Det är tydligt att vi i det här samtalet delar en känsla av att mening är grundläggande i ett hållbart entreprenörskap.

Det räcker inte med att det skapas värde mellan entreprenör och kund. Det behöver också skapas ett tredje värde i det omgivande samhället. Annars fortsätter vi att underhålla ett samhälle som bygger på klyftor mellan vi och dom. Där några få har rätt att utnyttja alla andra.

Planeten utanför mänskligheten. De 8 miljoner andra arterna av liv och de naturliga system vi är helt beroende av. De låter sig inte imponeras av våra fina CSR-formuleringar och påhittade klimatkompensationer. Det kommer inte att gå att förhandla med havet. Därför är det dags för människan att anpassa sig och sina idéer.

En resilient ekonomi inleder avslutningen på samtalet. Är pengarna vår viktigaste resurs eller något annat? Vi får tips för den som vill prova sin idé och en avslutande uppmaning till vad vi tar med oss in i den verkliga OMSTART som krävs nu.

Hela samtalet, oklippt, hittar du här.

När världens bästa möte blir digitalt

Idag öppnade Fredrik Bronner världens bästa möte. För tredje året i rad. Men inte på scen inför en internationell publik bestående av artister, producenter, regissörer och kreatörer som vanligt. Nej, idag inför fyra kameror och ett crew.

Ett ärofyllt uppdrag som idag dessutom bestod av att dela ut Live at Hearts utmärkelse MUSIKÖRAT till årets pristagare, Christoffer Wadensten. En människa som åker runt i världen och turnerar som MEADOWS.

Men inte i år. 2020 är streamingåret. Det gick fint det med. Vi imponeras av den energi och den kreativitet gänget bakom Live at Heart besitter. För några månader sedan såg det ut som att det kunde vara slut med den här grejen nu. Idag blev det premiär istället. När en grupp människor med lust, kreativitet och tro bestämmer sig för att lyckas med något….då gör vi det. Teamet bakom Live at Heart och deras partners och sponsorer visar det om och om igen. Vi är glada och tacksamma över att vi får vara en liten del av det här sammanhanget.

Titta här. Var med. På fredag leder Bronner & Bronner ett seminarium om hållbart entreprenörskap. Det sänds överallt där Live at Heart tar plats.

Vanligtvis är Örebro en internationell mötesplats den här veckan. Nu är vi en digital sambandscentral för möten. Världen förändras. Men människor fortsätter att skapa relationer. Fint.

Vad är trygghet?

Fredrik Bronner leder ett samtal på det breda temat trygghet. Intressant att få höra olika perspektiv på en fråga som – i likhet med så många andra viktiga frågor – riskerar att polarisera människor. I det här samtalet möter vi olika entreprenörer, experter och beslutsfattare som säger ganska kloka saker om trygghet. Som påminner om något ganska enkelt egentligen: Sedda och bekräftade människor växer. Så blir vi trygga.

Vad är trygghet? Det finns kanske inte något patentsvar på den frågan. Men många tänkvärda saker sades den här morgonen i Mariakyrkan i Skogås.

Idéer att fylla ett hus med

På hemmakontoret. Går igenom idéer som människor vi ledde i en workshop igår skrivit ned på postit-lappar och sorterat in i en modell där genomförbarheten uppskattas. Tiden går och världen förändras. I en liten svensk kommuns centralort står ett hus som varit skola, men byggdes om till lärcentrum när internet kom. Nu letar huset efter nytt liv. Kommunens fullmäktige sammanträder här och en förvaltning med några få medarbetare har sina kontor här. I övrigt längtar huset efter liv och rörelse igen.

Igår samlades trettiotalet olika människor från kultur, folkbildning, näringsliv och kommun för att diskutera vad huset kan få för innehåll. Vi gick igenom några inspirerande exempel från andra delar av Sverige och Europa och vi diskuterade vad vi kan lära oss av hur biblioteken arbetar och utvecklas.

I mindre grupper identifierade människorna efterfrågan och möjligheter. De formulerade idéer och skattade genomförbarhet. Livliga och kreativa diskussioner. Som konsulter ska vi hu försöka sammanfatta detta i en kort rapport där vi också analyserar och kommer med några rekommendationer för det fortsatta beredningsarbetet.

Underlaget vi har med oss gör arbetet ganska enkelt. Även om vi ibland önskar att vi använde digitala postit-lappar för att få in informationen i nån slags system direkt.

Några tankar om meningsutbyte

Jag är ofta involverad i sammanhang där själva syftet är att göra det möjligt för olika människor, med olika bakgrunder att mötas i samtal eller möten där olika perspektiv är utgångspunkten för att skapa något tillsammans, som påverkar samhälle eller organisation på ett önskat sätt.

Inte sällan pratar vi om meningsutbyte. Att det här är viktigt. Men, allt oftare funderar jag över vad det är vi byter med varandra, och vad det leder till. Strävar vi efter att byta verklig mening med varandra, eller är det i själva verket så att vi nöjer oss med att byta meningar (alltså ordkombinationer som börjar med en stor bokstav och avslutas med en punkt). Om vi strävar efter att mötas och utforska vad som är mening, eller meningsfyllt… då ökar våra chanser att faktiskt skapa det vi tänkt. Eller åtminstone närma oss det målet. Men om vi nöjer oss med att byta meningar med varandra så riskerar vi att stå där med en stapel postit-lappar, mentimoln eller något annat. Som kanske fortfarande mest är någon slags inventering.

Vad är det här för filosofiskt snömos? Är det seriöst? Jo. Kommunikation, möten och dialog påverkas av digitalisering, effektivisering och en kultur präglad av någon slags ständig förbättring. Lite för ofta baserad på kvantitativa mål än kvalitativa. Därför vill jag ifrågasätta meningsutbytet. Eller tydligt försöka ta tillbaka själva meningen med och i det utbytet. Vi är människor och vi vill vara i sammanhang med varandra. Vi vill skapa och utveckla relationer där vi gör saker tillsammans.

Då måste vi våga närma oss meningen igen. Se bortom det mätbara och effektiva. Det kanske inte behöver vara svårare än att vi ställer några ganska enkla frågor till oss själva och de vi vill skapa något tillsammans med:

Vad är meningsfullt för mig?
För dig?
Och är det vi gör tillsammans meningsfullt för oss?

Jag är övertygad om att slutresultatet kommer bli mer hållbart. På alla sätt. Om vi ställer oss de frågorna lite oftare.

/Fredrik Bronner

Öppnar kontoret

Öppnar 2020 som arbetsår genom att ta ett tåg till ett möte och ett samtal om ett heldagssamtal jag ska leda i slutet av februari. Ett samtal om ett hus som ska bli en mötesplats där idéer och människor utvecklas. Ett mellanrum som en gång var tänkt att bli en kunskapshub och nu några årtionden senare kanske kan bli det. Spännande och intressant med en uppdragsgivare som ser nyttan av att näringsliv, kommun, civilsamhälle och lokalbefolkningen faktiskt återskapar viktiga sammanhang.

Jag är fullt övertygad om att detta är ett måste. 2020 måste bli året när vi slutar göra på de gamla sätten. De där sätten som skapar mer problem än lösningar. I slutet av förra året invigde ett statsråd en ny flygplats i glesbygden. I början av det här året ser fortfarande många ett parkeringshus som en lösning på något som det absolut inte löser. Vi har mycket att göra. Och vi måste göra det nu.

Den som fortfarande har svårt att förstå varför borde ha lyssnat på vinterpraten i P1.

/Fredrik Bronner

Digitalisering handlar om kulturerna vi utvecklar

God Morgon Huddinge 12 december 2019. Tekniska problem gör att ljudet är dåligt de första 5 minuterna ungefär. Sen blir det lättare att höra.

Fredrik Bronner ledde årets sista frukostmöte för företagare, beslutsfattare och investerare i Huddinge den här morgonen. I serien God Morgon Huddinge (som arrangeras av Huddinge kommun och Arena Huddinge) var morgonens tema DIGITALISERING och vi fick lyssna på innovatörer/entreprenörer och förändringsledare. Kloka människor som fick oss att tänka lite djupare kring de tjänster vi utvecklar och varför vi utvecklar dem.

Som så mycket annat handlar digitalisering främst om kultur. Alltså de sammanhang och kulturer vi människor skapar. Teknik och digitalisering ger oss nya möjligheter, men det är våra tankar och känslor som ligger till grund för de algoritmer och koder många av de nya tjänsterna liksom innehåller. Vill vi ha ett fördomsfullt samhälle så programmerar vi in våra fördomar. Vill vi ha ett annat samhälle så programmerar vi på andra sätt.

Digitalisering är inte teknik. Det är ett annat sätt att tänka. Så det är ju bra om vi känner efter vad det är för samhälle vi vill bygga. Då kan vi tänka fram helt nya lösningar på gamla problem, istället för att bara förlänga nuet.

Framtiden finns i mellanrummen

I Huddinge finns ett spännande forum som heter Arena Huddinge. Där möts kommun, samhällsbyggare och lokala företagare/entreprenörer för att driva gemensamma utvecklingsfrågor. Varje år har Arena Huddinge en medlemskonferens och i år hjälpte vi till med planering och genomförande av konferensen.

Fredrik Bronner modererade mötet som hölls i nya lokaler. Forskningshuset NEO i Flemingsberg har ett antal väldigt moderna mötesrum och vi fick ta plats i Erna Möller-salen. Ett sjuttiotal personer samlades och lyssnade på huvudtalare som Troed Troedsson, Stig-Arne Bäckman och Philippe Castaing. Dessutom kloka inspel från bland andra kommundirektör Camilla Broo, Huges vd Karin Strömberg Ekström, kommunalråden Malin Danielsson (L) och Sara Heelge Vikmång (S). Entreprenörer som Eva Swede och Christer Holger bidrog med viktiga perspektiv på kompetens och värdeskapande lärande och i en avslutande panelsession sammanfattade Therese Friedman (Fabege), Pia Forsberg (Huddinge kommun) och Edward Howard (Arena Huddinge) diskussionerna tillsammans med Christer Holger (Skapaskolan). Diskussioner som handlat om framtiden, hur vi ser på kompetens och människor, samt inspirerande samtal om de där bortglömda platserna som kan bli något helt annat.

Några saker som sammanfattar dagen: Vi lär inte möta framtiden bäst med dagens strukturer. Talanger och blivande entreprenörer finns runtomkring oss hela tiden och om vi slutar vara fast i våra fördomar kan vi hitta enormt många nya idéer som hjälper oss att möta den där framtiden på klokare sätt. Och så har vi platser som vi kan använda under tiden vi ställer om en plats. Lucktomter, fastigheter och byggnader som mycket väl kan användas för startups och idéer som inte kan betala kommersiell hyra i början. Framtidens Reffen, Pop Brixton eller Mauerpark kan mycket väl finnas där vi är. Som i Flemingsberg. Det är inte något som hindrar oss, mer än våra egna tankar.

Framtiden finns i mellanrummen. Mellan människor, mellan hus, mellan platser och mellan tankar och idéer som kan ta plats. Där kommer platsens erbjudande till omvärlden att utvecklas och summan av människorna som redan befolkar platsen är redan väldigt stor.

Och det var intressant att notera hur många frågor som kom in till Troed Troedsson om miljö och hållbarhet. Hans svar var också intressanta och gav mersmak till en djupare diskussion med framtidsanalytikerna. Men den får vi återkomma till.

Vi tycker det är fint att få arbeta med Arena Huddinge. Det händer bra saker när människor möts och lyssnar på varandra. Och i Huddinge händer det enormt mycket just nu.

Omställning och nya idéer kräver att vi förstår att framtiden inte är som nu

Läser Jenny Anderssons och Erik Westerholms ”Slaget om framtiden – forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö” just nu. Välskrivet och viktigt om samhällsvetenskap och humaniora som viktiga delar i förståelsen av hur vi ska förhålla oss till klimatkrisen. Eller det handlar nog om något större, hur vi ska förhålla oss till framtiden.

Redan i inledningen ställer de viktiga frågor som vi borde ställa oss just nu. Som jag ställer mig ofta. Vem bestämmer om hur vi pratar om framtiden? Hur kommer vi tillsammans fram till vad som är bra/dåligt för oss i vårt sätt att utveckla ett samhälle som fungerar även i en annorlunda framtid? Hur kan vi förbereda oss för något som inte har hänt än? De konstaterar också att det är viktigt att förstå att alla dessa frågeställningar kommer att färgas av nuet. Av de förhärskande idéerna, tankarna och sätten att leva.

”Det har ofta bekymrat oss att den kunskapsutveckling som ska hjälpa oss att förstå framtiden själv verkar indragen i processer som handlar om normalisering, om att stabilisera nuets tendenser, att bevara strukturer, normer och maktrelationer. Framtidsstudierna själva har ofta hamnat nära ett management-tänk eller strategisk reflektion, där framtiden egentligen inte är särskilt närvarande.”

Jenny Andersson och Erik Westholm ur ”Slaget om framtiden”.

Jag kommer från humanioran. Som kulturvetare känner jag att det äntligen kommer ett perspektiv på klimatkrisen och ohållbarhetsfrågorna som jag har lättare att förstå än de naturvetenskapliga och ekonomiska perspektiven. För mig är det här grundläggande viktigt. Att vi diskuterar och ifrågasätter våra egna förhållningssätt. Det är inte någon naturlag att vi ska fortsätta att naivt tro på obegränsad tillväxt på en begränsad planet. Det är inte heller något universell lagbundenhet som gör att vi låter totalitära krafter ta allt mer makt över det vi kallar demokratin. Det är saker som händer vi att väljer att låta dem hända.

Vi människor har enorm kraft när vi agerar medvetet. När vi relaterar och skapar sammanhang där vår samlade kunskap och erfarenhet möts för att skapa nya saker eller möta svåra utmaningar. Kanske är det just detta som varit vår viktigaste faktor genom evolutionen. Men, vi lever i en tid där vi lockats att tro att det är kapitalismens möjligheter att skapa ekonomiskt välstånd som är svaret på det mesta. Vi filtrerar hela vår existens genom framsteg. Att allt måste bli större, bättre, snabbare, längre eller på något annat sätt mätbart växande.

Det här är något vi skapat. Eller åtminstone något som människor med makt och inflytande har skapat. Alltså kan vi skapa något annat. Om det krävs för att vi ska överleva och fortsätta kunna leva goda liv utan att begränsa andra människor och varelsers rätt till samma sak.

I Svenska kyrkans välformulerade biskopsbrev om klimatet finns bland annat intressanta formuleringar om existentiell oro för framtiden.

”Vi är alla delaktiga i det som skett, det som nu sker och för hur framtiden kommer att bli. Det är både ett gemensamt och individuellt ansvar. Som enskilda har vi ibland svårt att se vad vi kan råda över och vad som ligger bortom vår påverkan.
[…]
Den som vill göra rätt måste först identifiera vad som är fel. Destruktiva beteenden och strukturer behöver synliggöras för att kunna förändras.”

Det är nog så att vi måste förstå vår egen tid och vilka konsekvenser det vi gör nu kommer att ha för de människor som ska leva i framtiden. Sen måste vi känna att det är meningsfullt att ha en idé eller en plan för att skapa värde för oss själva och andra, utan att begränsa andra människors möjligheter att skapa sitt värde. Idag och imorgon. Då blir det grundläggande att förstå att vi inte kan använda de idéer och verktyg som skapat problemen för att lösa dem. Och ännu mer grundläggande blir det att vi förstår och accepterar att våra idéer i många fall skapar just problem.

Jag accepterar det. Och försöker hitta andra idéer. Det driver mig när jag talar om utvecklingsfrågor. När jag är rådgivare eller mentor. I utbildningssituationer med unga människor. Jag har alltid varit lite orolig för gränsdragningen i detta. Skolad i en tid där Karl Popper och objektiviteten liksom lagt en våt tung filt av absurd mätbarhet, evidens och empiri. Född och uppväxt i världens mest sekulariserade land har jag haft svårt att förstå att det är själva tron på ett växande mätbart inget som är målet. Att normativt tänkande är farligt. Samtidigt som det nu är klarare än någonsin att människan genom teknikutveckling och framsteg vuxit ur planeten. Att vi inte längre bara har förutsättningar att förstöra vår egen värld och civilisation, utan att vi faktiskt redan gör det. Även om vi har svårt att förstå det eftersom konsekvenserna av det vi gör nu kommer att märkas i framtiden.

Det här är ett samtal jag vill föra ofta, med många. Eftersom jag tror att det kommer att skapa inspiration och helt nya idéer. Och det behöver vi. Framtiden kommer att se helt annorlunda ut. I en värld där haven stiger, matjorden och dricksvattnet inte räcker till och hundratals miljoner människor måste fly är det naivt att tro att vi bara kan fortsätta att förlänga nuet. Den här framtiden kommer troligen snabbare än vi lockas att tro. Allt fler naturvetenskapliga forskare larmar om att permafrosten börjat tina i en allt snabbare takt. 70 år tidigare än vi tänkt. Att arterna dör ut i massor. Att koncentrationen av kol i atmosfären fortsätter att öka i takt med att utsläppen inte minskar.

Vi behöver de där nya idéerna nu. Jenny Andersson och Erik Westholm hjälper mig att förstå det. Deras bok är viktig. I ett inslag i Vetenskapsradion i P1 sammanfattar de hela grejen själva.

Vi kan inte vänta längre. Nuet har vuxit ur planeten. För mig innebär det några konkreta saker:

Jag vill få in livet mellan husen – de kulturer och sammanhang människor skapar – i alla samtal om samhälls- och stadsbyggnad jag leder eller är med i. Eller i alla rapporter och utredningar och strategier jag hjälper företag och organisationer att ta fram.

Jag kan bara ge entreprenörer, innovatörer och startups råd som handlar om cirkulära affärsmodeller. Det handlar inte längre om att minimera skadliga effekter av affärsidéer, det handlar om att tillföra värden.

Jag måste få vara klar och tydlig med det klimatnödläge våra nuvarande idéer har försatt oss i. Att människan och vår ekonomi vuxit ur den enda planet vi kan leva på.

Jag måste bidra till fler samtal och möten där människor med olika perspektiv och bakgrunder möts och diskuterar framtiden.

Där finns mitt entreprenörskap. Jag behöver känna att jag skapar det där värdet mellan egennytta, affärsnytta och samhällsnytta. Inte bara här och nu, utan även för en framtid som jag vet ganska lite om, men förstår att jag och min generation har en stor påverkan på.

/Fredrik Bronner