Meningslöst skapar mening

Läser igenom Svenskarna och internet 2019. Det enda som intresserad mig direkt är att de frågat om meningsfullhet. Och att så få tycker att det där med sociala medier faktiskt känns meningsfullt.

Det är liksom två trender som krockar här. Det vi lägger allra mest tid på tycker vi känns meningslöst. Men vi kanske inte använder sociala medier för att känna mening, vi kanske bara gör det för att vi kan. Eller till nån slags förströelse.

Mening.
Jo, vi borde nog prata mer om mening i flera sammanhang. När jag läser den här undersökningen så hittar jag nämligen flera indikatorer på att just meningslösheten i sig kanske skapar mening. Om det får jag nog återkomma till, när jag har mer tid att läsa.

/Fredrik Bronner

Orden räcker inte till

Jag har arbetat med kommunikation professionellt i hela mitt yrkesliv. På olika sätt. Operativt som fotograf och formgivare, mer strategiskt som projektledare och just strateg. Med åren har det smugit sig in någon slags insikt om att kommunikationsarbetet i allt högre grad går ut på att hålla just kommunikationen igång. Det gör att vi utvecklar nya kanaler, nya plattformar och ny teknik för att nå ut. Eftersom de gamla fylls upp av så många budskap att de svämmar över.

Kort sagt, vi spammar sönder världen. Så vi hittar på nya sätt att nå ut. Ett av dem är att vi gått vilse i det här med unikitet. ALLT ska vara sensationellt, unikt och tidsbegränsat. Som reklambudskap. Ibland blir det så tydligt. Som i den här lilla memen jag fick i mitt Facebook-flöde nu på morgonen. Den sammanfattar allt. Det är en #10yeasrchallenge. Bara en sån sak.

Vi kanske borde kunna bättre.

/Fredrik

Om snällhet och tonen i kommentarsfälten

I julnumret av magasinet Örebro – Mitt i livet intervjuas Fredrik i en artikel där sex personer uttalar sig om den ifrågasatta snällheten. Artikeln är skriven av Gunnar Sundell och porträtten har tagits av Ulla-Carin Ekblom. Personerna som är med och diskuterar den ifrågasatta snällheten är Sofia Strömberg, Sofia Winroth, Niklas Orrenius, Larissa Nsengiyumwa och Anders Lennartsson. Dessutom intervjuas Stefan Einhorn i en annan text och ett fint porträtt av en helt vanlig tant – Ann-Britt, 84 år – sammanfattar liksom budskapet.

Människor som möts och lyssnar på varandra kommer att skapa relationer. Den som vill göra det gör klokt i att vara snäll. Vi har mer gemensamt än det som skiljer oss åt.

Det är lätt att glömma det i ett blixtsnabbt kommunikationslandskap. Med många öppna flikar och olästa meddelanden. Där de små siffrorna som indikerar nya svar, kommentarer och meddelanden hela tiden lockar.

Ord gör skillnad. För både den som säger dem och den som lyssnar.

Vi måste prata mer om fittan

Nu växer det upp en ny generation. Som haft smartphone och varit höghastighetsuppkopplad sedan barnsben. Tekniken skapar mängder av nya möjligheter för oss människor. Inte minst när det gäller kommunikation och olika sätt att påverka varandra. Men, allt är inte bra och vi märker av ett växande behov av att prata med barn, unga och vuxna i deras närhet om hot, hat och kränkningar.

Vi finns tillgängliga via SISU och leder gärna samtal och workshops med föreningar som vill ta in detta i utvecklingen av sina spelare. Vi får en hel del frågor om detta och har utvecklat ett arbetssätt som vi anpassar till varje grupp. Genom interaktiva övningar skapar vi samtal om hur vi kan välja att möta våra medmänniskor – och motståndare (på planer och i matcher).

Vi är själva idrottsföräldrar med erfarenhet av såväl ideellt arbete och ledarskap inom idrotten som eget elitidrottande. Just nu förbereder vi några olika sådana här samtal och vi gör det gärna. Vi måste nämligen prata mer om fittan – det vanligaste skällsordet de unga pojkar/män vi möter använder när de skäller på sig själv eller andra. Varför det ordet? Vad står det för i grunden? Vem har lärt dem det?

Kanske känns det som en futtig detalj i ett stort sammanhang, men nej. Det är en detalj som säger oss väldigt mycket. Och just därför måste vi prata om det.