Omställning och nya idéer kräver att vi förstår att framtiden inte är som nu

Läser Jenny Anderssons och Erik Westerholms ”Slaget om framtiden – forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö” just nu. Välskrivet och viktigt om samhällsvetenskap och humaniora som viktiga delar i förståelsen av hur vi ska förhålla oss till klimatkrisen. Eller det handlar nog om något större, hur vi ska förhålla oss till framtiden.

Redan i inledningen ställer de viktiga frågor som vi borde ställa oss just nu. Som jag ställer mig ofta. Vem bestämmer om hur vi pratar om framtiden? Hur kommer vi tillsammans fram till vad som är bra/dåligt för oss i vårt sätt att utveckla ett samhälle som fungerar även i en annorlunda framtid? Hur kan vi förbereda oss för något som inte har hänt än? De konstaterar också att det är viktigt att förstå att alla dessa frågeställningar kommer att färgas av nuet. Av de förhärskande idéerna, tankarna och sätten att leva.

”Det har ofta bekymrat oss att den kunskapsutveckling som ska hjälpa oss att förstå framtiden själv verkar indragen i processer som handlar om normalisering, om att stabilisera nuets tendenser, att bevara strukturer, normer och maktrelationer. Framtidsstudierna själva har ofta hamnat nära ett management-tänk eller strategisk reflektion, där framtiden egentligen inte är särskilt närvarande.”

Jenny Andersson och Erik Westholm ur ”Slaget om framtiden”.

Jag kommer från humanioran. Som kulturvetare känner jag att det äntligen kommer ett perspektiv på klimatkrisen och ohållbarhetsfrågorna som jag har lättare att förstå än de naturvetenskapliga och ekonomiska perspektiven. För mig är det här grundläggande viktigt. Att vi diskuterar och ifrågasätter våra egna förhållningssätt. Det är inte någon naturlag att vi ska fortsätta att naivt tro på obegränsad tillväxt på en begränsad planet. Det är inte heller något universell lagbundenhet som gör att vi låter totalitära krafter ta allt mer makt över det vi kallar demokratin. Det är saker som händer vi att väljer att låta dem hända.

Vi människor har enorm kraft när vi agerar medvetet. När vi relaterar och skapar sammanhang där vår samlade kunskap och erfarenhet möts för att skapa nya saker eller möta svåra utmaningar. Kanske är det just detta som varit vår viktigaste faktor genom evolutionen. Men, vi lever i en tid där vi lockats att tro att det är kapitalismens möjligheter att skapa ekonomiskt välstånd som är svaret på det mesta. Vi filtrerar hela vår existens genom framsteg. Att allt måste bli större, bättre, snabbare, längre eller på något annat sätt mätbart växande.

Det här är något vi skapat. Eller åtminstone något som människor med makt och inflytande har skapat. Alltså kan vi skapa något annat. Om det krävs för att vi ska överleva och fortsätta kunna leva goda liv utan att begränsa andra människor och varelsers rätt till samma sak.

I Svenska kyrkans välformulerade biskopsbrev om klimatet finns bland annat intressanta formuleringar om existentiell oro för framtiden.

”Vi är alla delaktiga i det som skett, det som nu sker och för hur framtiden kommer att bli. Det är både ett gemensamt och individuellt ansvar. Som enskilda har vi ibland svårt att se vad vi kan råda över och vad som ligger bortom vår påverkan.
[…]
Den som vill göra rätt måste först identifiera vad som är fel. Destruktiva beteenden och strukturer behöver synliggöras för att kunna förändras.”

Det är nog så att vi måste förstå vår egen tid och vilka konsekvenser det vi gör nu kommer att ha för de människor som ska leva i framtiden. Sen måste vi känna att det är meningsfullt att ha en idé eller en plan för att skapa värde för oss själva och andra, utan att begränsa andra människors möjligheter att skapa sitt värde. Idag och imorgon. Då blir det grundläggande att förstå att vi inte kan använda de idéer och verktyg som skapat problemen för att lösa dem. Och ännu mer grundläggande blir det att vi förstår och accepterar att våra idéer i många fall skapar just problem.

Jag accepterar det. Och försöker hitta andra idéer. Det driver mig när jag talar om utvecklingsfrågor. När jag är rådgivare eller mentor. I utbildningssituationer med unga människor. Jag har alltid varit lite orolig för gränsdragningen i detta. Skolad i en tid där Karl Popper och objektiviteten liksom lagt en våt tung filt av absurd mätbarhet, evidens och empiri. Född och uppväxt i världens mest sekulariserade land har jag haft svårt att förstå att det är själva tron på ett växande mätbart inget som är målet. Att normativt tänkande är farligt. Samtidigt som det nu är klarare än någonsin att människan genom teknikutveckling och framsteg vuxit ur planeten. Att vi inte längre bara har förutsättningar att förstöra vår egen värld och civilisation, utan att vi faktiskt redan gör det. Även om vi har svårt att förstå det eftersom konsekvenserna av det vi gör nu kommer att märkas i framtiden.

Det här är ett samtal jag vill föra ofta, med många. Eftersom jag tror att det kommer att skapa inspiration och helt nya idéer. Och det behöver vi. Framtiden kommer att se helt annorlunda ut. I en värld där haven stiger, matjorden och dricksvattnet inte räcker till och hundratals miljoner människor måste fly är det naivt att tro att vi bara kan fortsätta att förlänga nuet. Den här framtiden kommer troligen snabbare än vi lockas att tro. Allt fler naturvetenskapliga forskare larmar om att permafrosten börjat tina i en allt snabbare takt. 70 år tidigare än vi tänkt. Att arterna dör ut i massor. Att koncentrationen av kol i atmosfären fortsätter att öka i takt med att utsläppen inte minskar.

Vi behöver de där nya idéerna nu. Jenny Andersson och Erik Westholm hjälper mig att förstå det. Deras bok är viktig. I ett inslag i Vetenskapsradion i P1 sammanfattar de hela grejen själva.

Vi kan inte vänta längre. Nuet har vuxit ur planeten. För mig innebär det några konkreta saker:

Jag vill få in livet mellan husen – de kulturer och sammanhang människor skapar – i alla samtal om samhälls- och stadsbyggnad jag leder eller är med i. Eller i alla rapporter och utredningar och strategier jag hjälper företag och organisationer att ta fram.

Jag kan bara ge entreprenörer, innovatörer och startups råd som handlar om cirkulära affärsmodeller. Det handlar inte längre om att minimera skadliga effekter av affärsidéer, det handlar om att tillföra värden.

Jag måste få vara klar och tydlig med det klimatnödläge våra nuvarande idéer har försatt oss i. Att människan och vår ekonomi vuxit ur den enda planet vi kan leva på.

Jag måste bidra till fler samtal och möten där människor med olika perspektiv och bakgrunder möts och diskuterar framtiden.

Där finns mitt entreprenörskap. Jag behöver känna att jag skapar det där värdet mellan egennytta, affärsnytta och samhällsnytta. Inte bara här och nu, utan även för en framtid som jag vet ganska lite om, men förstår att jag och min generation har en stor påverkan på.

/Fredrik Bronner

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *